Behåll det privata privat

En kulmen blev 1970-talets strid om löntagarfonderna. Under de ideologiska vindar som blåste kunde Socialdemokraterna till och med föreslå en socialisering av det svenska närings­livet. Politiken såg inga gränser för sin egen makt.

Lyckligtvis har vi kommit långt sed­an dess. Det visade inte minst näringsminister Maud Olofsson (C) under tisdagen, då hon principfast avvisade kraven på kvotering av kvinnor till börsbolagens styrelser. ”Det är inte politikernas ansvar att de [börsbolagen] har dålig könsfördelning”, sade hon till Svenska Dagbladet.

Det är bedrövligt att så få av Sveriges börsbolag bryr sig om att vidta åtgärder för att öka jämställdheten i sina styrelser. Inte minst är det ett problem för företagen själva, vilket Olofsson också påpekar: ”Jag föreställer mig att många av de här företagen ändå har både män och kvinnor som köper deras produkter och tjänster”, säger hon, och sätter fingret på vad som borde vara en viktig morot för alla företag att öka andelen kvinnor i styrelserummen: vinsten. Man behöver inte vara fast i könsstereotyper för att anta att kvinnor ofta säljer bättre till kvinnor än vad män gör.

Men precis som andra insikter om marknaden, är denna en som företagen måste få själva, utan politisk hjälp. Företagen tillhör ju nämligen ägarna, inte politikerna.

Maud Olofsson är kanske regeringens mest ideologiska minister. När General Motors efter att ha misskött Saab i många år, knackade på statens kassakistor sade hon blankt nej. Inte bara därför att ingen rimlig politiker väljer att slänga bort pengar på ett företag som troligen redan var dömt.

Nej, ett av Olofssons viktigaste skäl till att vägra att ta av skattebetalarnas surt förvärvade slantar och ge dem till det sjunkande skeppet Saab var just ideologiskt. Staten ska inte äga bilfabriker. Företagande är företagarnas jobb. Maud Olofssons gräns är tydlig, då som nu. Politiken inte hör hemma i näringslivet.

Vissa – främst moderater av den gamla skolan – gnäller ibland och menar att det inte spelar någon roll om det är borgerliga eller socialdemokratiska politiker som sitter vid makten. De menar att vi ju ändå har nästan samma höga skattetryck. Men den borgerliga regeringen har någonting som de rödgröna saknar, nämligen en insikt om vart politikens gränser slutar.

För S-ledaren Mona Sahlin finns få problem som inte kan lagas av regleringspigga politiker. Exempelvis är det inget problem att kräva lagstiftning om minst 40 procent kvinnor i börsbolagens styrelser, vilket hon gjorde i sitt sommartal i augusti i år.

Detta är en av många mycket tydliga skiljelinjer mellan de två regeringsalternativen, och regeringens linje är helt klart att föredra. Det privata är inte politiskt, och bör inte heller vara det.