Barnfattigdomen och relativitetsteorin
Lika stor samstämmighet finns det om att effektiva insatser måste göras för att de som har det allra sämst ska få det bättre. Därför vore det önskvärt att Rädda Barnens årliga rapport om barnfattigdom, som det kom en ny upplaga av på onsdagen, hanteras mer seriöst än vad som brukar vara fallet. Att den inte åter används som tillhygge för att utmåla någon som människofientlig eller ond.
Håkan Juholt (S) gjorde barnfattigdomen till ett av sina främsta retoriska redskap. Det är striden många S-företrädare i dag minns honom för, och talar uppskattande om att han tog. Några lösningar bjöd Juholt förvisso inte på, men det hindrade honom aldrig från att gång på gång framhålla hur skamlig barnfattigdomen är. Och att den ”hör bara hemma i Reinfeldts Sverige men inte i Socialdemokraternas Sverige.”
Det var att blunda för statistiken. Barnfattigdomen har varit störst under S-styren. 1997 var den 22,3 procent.
I årets rapport har siffrorna från 2009 analyserats. Detta var den gångna konjunkturens värsta år. Då krympte BNP-tillväxten med 5 procent, vilket är den största, årliga minskningen i modern tid.
Just detta år ökade andelen barn i ekonomiskt utsatta hushåll från 11,5 till 13 procent. Totalt räknas 248 000 barn till gruppen. Det är synd om dem allihop.
Samtidigt ska man ha i minne att det mått Rädda Barnen använder är relativt. Således kan man inte påstå att 13 procent av barnen är fattiga, bara att de har det fattigare än andra.
Tidigare finansministern Kjell-Olof Feldt (S) skrev i tidskriften Axess (6/2011) att det är lika lätt att avskaffa barnfattigdomen som att springa ifatt sin egen skugga. Det relativa begreppet ”betyder att även om de fattiga barnens levnadsvillkor är oförändrade medan de mer välbeställdas blir bättre, så ökar barnfattigdomen.” Enda sättet att avskaffa den på är att utradera skillnaden i inkomst mellan den som arbetar och den som inte arbetar. ”En övermäktig uppgift till och med för socialdemokratin”, summerade Feldt insiktsfullt.
En annan brist i Rädda Barnens rapport är att effekten av de förändringar som alliansregeringen infört med anledning av lågkonjunkturen i finanskrisens spår inte syns. Både barndelen i bostadsbidraget och flerbarnstilläggen har höjts. Rapporten är därför ingen bra grund för Gustav Fridolin (MP) och Ulla Andersson (V) att stå på när de populistiskt kräver att det ska tas fram en nationell handlingsplan mot barnfattigdom.
Alla barn ska ha det bra. Nivån på den relativa barnfattigdomen är dock en trubbig måttstock på välfärd. Klart är att lösningen inte enbart finns i större eller mer stöd. Viktigast är att öppna arbetsmarknaden även för de ensamstående föräldrarna i invandrartäta områden som rapporten om barnfattigdom främst handlar om.
