Petter Birgersson: Barnets trygghet måste gå före biologiska föräldrars rätt
Det är omöjligt att inte beröras av fall som ”Nella”, den lilla flicka som Ystads Allehanda har uppmärksammat i flera artiklar. Hon omhändertogs bara elva månader gammal från sina biologiska föräldrar och placerades i familjehem. Nella behövde någon som klarade av att ge henne mat, sömn, kärlek och trygghet, det som föräldrar ska göra men som flickan saknade enligt omhändertagandebeslutet. Det har den lilla flickan fått i sitt nya hem och på sin förskola sedan placeringen i december 2021.
Men ett utvisningsbeslut hänger över flickan, tanken är att hon ska följa med sina biologiska föräldrar till deras hemland. I väntan på det befinner sig Nella på ett utredningshem, där föräldrarna ska lära sig att ta hand om flickan och uppfylla hennes behov.
Det är ett stort ansvar att ta hand om ett barn. Det är ett lika stort ansvar för myndigheter att omhänderta ett barn, eller besluta om att ett barn ska åter till sina biologiska föräldrar eller inte.
Genom åren har medier uppmärksammat fall åt båda hållen; fall där föräldrar har fått sina barn omhändertagna och där inriktningen på reportagen varit att socialnämnd och andra myndigheter har gjort fel, och fall där barn inte omhändertagits eller lämnats tillbaka till biologiska föräldrarna och där det slutat med barnens död. Omtalade ”Lilla Hjärtat” är ett fruktansvärt exempel på det senare.
I fallet Nella tillkommer dimensionen av utvisning, föräldrarna kommer inte att finnas kvar i landet och myndigheterna kan inte följa upp och ingripa senare.
Det här handlar naturligtvis i hög grad om lagstiftning och tolkning av den. Men det är en illusion att tro att lagstiftning eller hänvisning till barnkonventionen kan täcka in samtliga omständigheter i samtliga fall. Liksom det är fel att tro att tolkningen av lagar och konventioner alltid självklart kommer att gå i den riktning man önskar. Så fungerar det inte. Det finns exempelvis många tolkningar av vad som är ”barnets perspektiv”, som gällande förhållandet till biologiska föräldrar eller familjers rätt att uppfostra barn enligt egen tradition och religion.
Enskilda fall är alltid knepiga att som utomstående förhålla sig till. Det finns omständigheter som är omgärdade av sekretess och faktiska omständigheter som det som utomstående är omöjligt att få helt grepp om.
Men i fall som Nellas, när ett barn omhändertas i mycket låg ålder, är det klart att behovet anknytning och av stabila förhållanden är av extra stor vikt. För ett så litet barn är ett par år i princip hela livet, allt det som format henne hittills, och ett beslut om att förändra det är av minst lika stor betydelse som det som en gång fattades för att omhänderta Nella.
Men om valet står mellan att garantera barnets fortsatta trygghet och biologiska föräldrars rätt till barnet är det inte svårt att välja. Barnets trygghet går först.
