Avlövad Löfven

Stefan Löfven (S) på statsministerskola i Mellanöstern understryker (SvD 4/11) att det inte blir någon rödgrön koalitionsregering efter valet 2014. På annat sätt är det svårt att tolka hans kategoriska avståndstagande från utrikespolitiskt samarbete med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Utrikespolitiken är vanligen ingen stor fråga i de svenska riksdagsvalen. Både Socialdemokraterna och Allianspartierna månar om stabilitet. Utrikesnämnden under ledning av vårt kungliga majestät statschefen har inte precis rykte om sig att vara någon ideologisk stridsarena. Där är det i allt väsentligt instämmanden och hummanden till försvar för ”Svea rikes intressen”, vilket anses vara detsamma som en bred, blocköverskridande majoritet.

En koalitionsregering som inte är överens om utrikespolitiken framstår som omöjlig. Sveriges relationer till främmande makt är för viktig för att hanteras som en bisak under en regeringsförhandling. Om S, V och MP inte kan kompromissa om utrikespolitiken ens när de strävar efter att överta regeringsmakten, hur ska de då kunna samsas om den när de väl sitter vid köttgrytan?

Om detta finns det utbredd insikt, inte minst hos S. Göran Persson (S) vägrade under sin tid som statsminister 1996–2006 att släppa in V och MP i regeringen delvis av detta skäl. Att de två stödpartierna dessutom var ekonomiskt oansvariga gjorde antagligen bara saken lättare.

Stefan Löfven verkar hoppas att framtiden blir en återgång till Persson-åren. Till viss del är det förståeligt, ur ett maktperspektiv. En enpartiregering styr landet lättare, även om man regerar i minoritet. Med stödpartier och hoppande majoriteter kan regeringen alltid framstå som vinnare. Väljarna blir förlorare. De får inte i förväg veta vilken politik som kommer att ligga till grund för regerings beslut, dessa förhandlas i stället fram i slutna rum. Ansvarsutkrävande blir därmed omöjligt.

Alliansen såg och valde motsatsen. Öppenhet, transparens och klara besked före valet gav alliansen trovärdighet 2006. De rödgrönas försök att kopiera framgångsreceptet bar inte hela vägen fram 2010.

2014 blir det därför bara ett regeringsalternativ som presenteras för väljarna. Oppositionen är mer splittrad än någonsin. Det borde till och med alla medier som i diverse opinionsundersökningar envisas med att utmåla oppositionen som enad förstå. Stefan Löfven är naken.