Avkrokens attraktionskraft
Urbaniseringen är ostoppbar. Ungefär så har det hetat under många decennier. Det är svårt att säga emot, dragningskraften till centrum är stark. Eftersom urbaniseringen sker över hela klotet under olika typer av politiska system tycks den också vara ett uttryck för människans natur. Då följer också att varenda land, region och kommun måste arbeta för att möta detta behov av stora gemenskaper genom så snabb expansion som möjligt, allt genom förtätning, modern bebyggelse och nöjesutbud. Andra bygder är dömda till att förtvina och leva på allt större bidrag.
Eller?
Denna text kommer inte att hävda att urbaniseringen är en myt eller att en kraftig grön våg är på gång att dra in över Sverige. Det vore att utmana statistiken väl mycket. Men den kommer ofint nog att tillåta sig att spekulera lite kring framtiden.
Även med striktare migrationsregler kommer Sveriges befolkning att fortsätta öka kommande år. Den allra största delen av den befolkningstillväxten kommer att vara koncentrerad till de större städerna och dess förorter. Men det finns också andra trender. Stockholms län, alltså inte bara Stockholms stad, hade förra året en större utflyttning än inflyttning om man ser till dem som redan bodde i Sverige. Att länets invånarantal växte berodde på invandringen. Den omedelbara slutsatsen från dem som verkar i bostadsbranschen är att lånemöjligheterna till bostäder försämrats med nya regler. De tror därför inte att någon grön våg ligger bakom flyttarna.
Samtidigt kan man göra liknande analyser av exempelvis Malmö. Hos dem som redan bor i Sverige är utflyttning från staden vanligare än inflyttning. Ingen som är bekant med Skåne är förvånad över att det är kommunerna precis runt Malmö/Lund som har den starkaste dragningskraften i den gruppen. Men Skåne är inte större än att de flesta kommuner, särskilt om de har bra kommunikationer, kan vara attraktiva boendeplatser för dem som arbetar i Malmö och Lund. Flera av kommunerna i sydöstra Skåne har goda sådana förutsättningar. I en del fall, som i Ystad, handlar det snarare om att inse att tillväxten i sig inte bara är av godo och att det kan kosta mer än det smakar om det går för fort. Det är inte heller självklart att det är ett stort problem att minska i antal fasta invånare, som Simrishamn, åtminstone inte under en viss period.
Hur ska då de mindre kommunerna finna sin plats i en ny tid? Att jaga efter att skapa samma typ av boendemiljöer som finns i andra städer är ett fantasilöst projekt. Att bygga vidare på den egna identiteten är betydligt roligare och modigare. Sverige behöver småstäder som vågar vara sig själva – glas och betong i fyrkanter finns det redan tillräckligt av att beskåda. Ta en bild av en ”hamnstad” som är byggd de senaste 20 åren i Sverige och det går knappt skilja dem åt. Det vore oändligt tråkigt om Ystad anslöt sig till den gruppen.
Ute på den rena landsbygden finns det också hopp. I de stora trenderna mot urbanisering och globalisering finns mottrender, med längtan efter det genuina och det jordnära. Det kommer aldrig att bli en huvudfåra av människor som verkligen söker sig ut till landet och de minsta orterna – då vore de ju inte småorter – men i den stora massan av människor finns det alltid de som vill annorlunda. Det må vara att de attraktivaste boendena på Österlen köps upp av rika sommargäster, men södra och östra Skåne är stort med många mer eller mindre putsade juveler som väntar på att återupptäckas. Eller för att vara mindre högtravande: avkrokar som ska älskas som de avkrokar de är.
