Även covid är politik
I USA blev frågan om munskydd i hög grad en symbol för vilken presidentkandidat man stödde. I Sverige har inställningen från start varit att frågor om hur epidemier ska hanteras inte är politiska. Vi har ju expertmyndigheter. På många sätt är det bra. Det är inte politiker som ska slå fast hur smittsamt och farligt ett nytt coronavirus är. Det är inte politiker som ska reda ut hur viruset muterar och hur immuniteten fungerar. Det är inte politiker som ska besluta om vad som kan stoppa eller hindra smittspridning. Det är inte politiker som ska bedöma om vaccin fungerar eller vilka biverkningar de har.
Men som coronapandemin visat är också hanteringen av den full av värderingar. Motsättningar mellan epidemiologer och andra adekvata specialister handlar inte enbart om vilka metoder som är effektiva för att hindra virusspridning, utan också om hur olika effekter på enskilda människor och på samhället i stort ska vägas emot varandra.
Det visar sig exempelvis genom att begrepp som jämlikhet används som förklaring till beslut. Statsepidemiolog Anders Tegnell kritiserade i våras andra statliga myndigheter för att de införde egna regler gällande karantän och hemarbete för sin personal. ”En aspekt i det här handlar om jämlikhet. Vissa grupper i samhället kan göra på det här viset men inte alla”, sa Anders Tegnell till Expressen 11 mars.
Tegnells resonemang gick ut på att myndigheter och företag gjorde fel om de försökte skydda sin personal mot smitta och från att sprida smitta, eftersom alla inte har samma möjlighet.
Argumentet har återkommit senare gällande munskydd. Avdelningschefen Karin Tegmark Wisell talade nyligen om jämlikheten i tillgång till munskydd som en del i Folkhälsomyndighetens bedömning i frågan. ( Expressen 19 november)
Med den typen av grunder för beslut blir det tydligt att det inte enbart är en fråga om att hålla smittspridningen så låg som möjligt, utan också om andra hänsyn. Då blir det ett myndighetsval att smittan ska spridas i befolkningen för att uppnå flockimmunitet, och att priset för den strategin ska fördelas enligt en princip som myndigheten anser vara jämlik. Myndigheten värderar också vilka grupper som riskerar att skadas mest av hårda stängningar av samhället eller av åtgärder mer byggda på frivillighet.
Då blir besluten omedelbart politik. Och därför borde de fattas av politiker som kan ställas till svars för dem. I ett fritt informationssamhälle kommer myndigheter och regeringar ändå inte undan de frågorna. Vilka faktorer vägde ni emot varandra? Valde ni medvetet att utsätta vissa människor för högre smittrisk för att undvika andra former av ekonomiska och sociala skador? Finns det tidiga beslut som hade kunnat minimera skadorna ur alla aspekter? Har ni bedömt tidshorisonten för att ta fram ett fungerande vaccin fel, och hur har det i så fall påverkat åtgärderna?
I våras var det folkhälsomyndigheten som beställde och regeringen som utförde. Nu har vi hamnat i en situation där regeringen och Folkhälsomyndigheten snarare tycks slåss med varandra om auktoriteten. Statsminister Stefan Löfven och socialminister Lena Hallengren försöker inskärpa allvar både med lagar och i tilltal medan Folkhälsomyndigheten är diffus och svårtolkad.
Det ska sägas direkt att detta inte är en önskan om oresonlig konflikt mellan partiföreträdare till vänster och höger, vilket kanske är en modern tolkning av begreppet politisering. Att exempelvis munskydd blir en fråga om politisk markering, snarare än om verklig nytta, är en avart.
Däremot går det inte att komma undan att den här typen av stora samhällsfrågor handlar om politik. Coronapandemin och hur den ska hanteras är något mycket komplicerat på flera plan. Den hanteringen gäller bland annat att väga sociala och ekonomiska konsekvenser mot människoliv. Precis sådant som i normalfallet faktiskt är just politik, hur obehagligt det än låter.
