Att satsa på det man kan

Den töntiga flickan kan bli populär, men bara om hon redan är snygg egentligen, bortom tandställning och överdimensionerade glasögon. Någon egentlig förändring äger aldrig rum i dessa hårt mallade berättelser.

I verkligheten är det tyvärr inte riktigt lika enkelt att förvandla sig till framgång. Det har svenska kommunpolitiker bittert fått erfara. Trots påkostade tunnlar för skidåkning inomhus, trots äventyrsbad och kulturcenter, har vissa kommuner lättare att locka nya invånare än andra.

Kulturcenterentusiasterna i kommunpolitiken hänvisar ofta till husguden professor Richard Florida, som menar att kommunala satsningar av den typen kan locka ”den kreativa klassen” till en kommun. Dessa människor anses attraheras av städer med teknologi, tolerans och talang. Problemet med Florida, vars modell köpts av många svenska kommuner, är att han inte tar hänsyn till utbildningsnivå i sina beräkningar. Lägger man till den faktorn visar det sig att Floridas teorier blir oanvändbara som argument för storskaliga skattefinansierade kulturprojekt.

Detta bekräftas i tidningen Fokus årliga undersökning om Sveriges bästa boendekommun. Årets vinnare, Habo, är en trygg och trevlig kommun med låg kriminalitet, välskötta skolor och ett allt bättre företagsklimat. Kommunen kan verka oansenlig men goda kommunikationer och ett lagom långt pendlingsavstånd till Jönköping väger upp. Habo är som den egentligen-snygga highschool-tjejen. Hon är oansenlig och lite töntig, men vinner prinsen i slutet av filmen.

Lomma, Ydre och Leksand, som vinner i Fokus olika underkategorier, är kommuner av samma slag. De är varken rikast eller mest omtalade. Inte heller försöker de vara det.

I totalrankningen hamnar flera skånska kommuner långt fram, Lomma på andra plats, Vellinge på tredje och Lund på fjärde plats.

För några år sedan tog man inom Ronneby kommun fram ett underlag för kommunens profileringsarbete. Ronneby Creative City Initiative skulle, med inspiration från Richard Florida, bland annat innebära att profileringen av Ronneby andades talang, tolerans och teknologi och att ”nya mötesplatser” och ”kreativa arenor” skapades. Under rubriken Risker listade man tre punkter; att det blir tomma fraser, för mycket spets och inget djup, otillräcklig energi eller politisk ovilja.

Den listan får väl sägas tala för sig själv. Men Ronneby är långt ifrån ensamt om den sortens metropoldrömmar. Sanningen, som må vara trist, är dock att det inte är tandställningen, eller det lokala konstmuseet, som skiljer tönten från de tuffa barnen.

En kommunal framgångsfaktor tycks snarare vara att stolt erkänna sin töntighet, och satsa på det man kan.