Att regera utan ansvar
”Jag skulle vilja se riktiga reformer som gör att Sverige minskar klimatutsläppen.”
Det sa Miljöpartiets språkrör Åsa Romson i en tv-debatt i våras med KD-ledaren Göran Hägglund om Alliansregeringens vårbudget (SVT 9/4). När Romson nu som miljöminister och vice statsminister har fått vara med att lägga Miljöpartiets första budget som regeringsparti låter det annorlunda.
I Miljöpartiets skuggbudget som lades i våras fanns det miljösatsningar på 12 miljarder kronor. I den budget som partiet tillsammans med Socialdemokraterna lade fram i förra veckan har den summan nu blivit 2,5 miljarder kronor.
”När man sitter i regeringen tar det tid att genomföra reformer”, säger Romson i en intervju i SVT:s Agenda (26/10).
Så är också politikens villkor, det är skillnad på att vara i opposition och ha makten. Men då gäller också att som regeringsparti ta ansvar och inte göra sig till offer för yttre omständigheter.
Miljöpartiet vill bli den tredje kraften i svensk politik. Efter dryga tre veckor i sin första regering tycks den förhoppningen komma på skam. Det är väl känt att det kostar att regera, men att Åsa Romson och hennes parti inte orkade hålla ut längre för sin egen politik förvånar. För det är inte bara inom på miljöområdet som MP har fått backa rejält från sin tidigare position.
Tidigare har Alliansen under sin tid vid makten kritiserats av Miljöpartiet för att man minskade biståndsbudgeten till förmån för flyktingkostnader. Detta har gjorts enligt gällande internationella regler. När Miljöpartiet nu själv sitter i regeringen minskas biståndsbudgeten ytterligare för att läggas på flyktingmottagandet. Åsa Romson tycker att det är djupt olyckligt, men konstaterar också i Agenda-intervjun att det är så världen ser ut.
Samma omsvängning gör Miljöpartiet i försvarsfrågan. Tidigare har partiet velat se minskade anslag till försvaret, men redan i sin första budget blir det nu en ökning med 680 miljoner kronor. Romson konstaterar att det är ett givande och tagande, samtidigt som hon anser att det finns argument för att vissa delar av försvaret behöver stärkas.
Det här pekar på en genomgående linje i Miljöpartiets politik, att inte fullt ut ta ansvar för sina handlingar.
Miljöpartiet är känt för att på kommunal och regional nivå vara öppna för partnerbyte. I Region Skåne har MP gått från den borgerliga sidan efter åtta års styre och ska nu regera ihop med Socialdemokraterna.
Skulle Åsa Romson i dag sättas i politikens terapistol blir diagnosen ett personlighetsbyte. Det är en följd av att hon nu sitter i regeringen. Men att partiet även i regeringsställning tycks vilja bedriva oppositionspolitik blir märkligt. Det tycks vara innebörden av den tredje kraften, att aldrig fullt ut ta ansvar för sina handlingar. Tids nog lär väljarna ändå syna MP:s politik. Det går att lura en del ibland, men det går inte att lura alla hela tiden.
