Att ha Åsa Lindhagen (MP) i regeringen kan bli dyrt

I januari 2016 kallade Anders Ygeman (S) det ”en betydande risk” att många förväntades stanna trots avslag. ”Därför måste vi göra det så svårt som möjligt”. Justitieminister Morgan Johansson (S) sa att de som inte har rätt att stanna måste åka hem. ”Annars har vi i praktiken infört en fri invandring och det klarar inte Sverige”. Även statsministern har aviserat att: ”De som har fått nej måste lämna landet. Annars har vi ingen trovärdighet i flyktingmottagandet”.

Dessa bestämda ord är helt i linje med en sund migrationspolitik där Sverige hjälper människor i nöd – men till en viss gräns. Eftersom varje krona som ges till flyktingar tas från skattebetalarna måste politikerna våga säga nej. Det har Socialdemokraterna förstått.

Men nya ministern Åsa Lindhagen (MP) tycker helt annorlunda. I Stockholms stad, där hon tidigare var socialborgarråd, fick hon och det rödgrönrosa styret i oktober 2017 igenom ett förslag om att ge ekonomiskt bistånd till så kallade papperslösas barn. ”Socialbidraget är en grundförutsättning för ett samhälle där människor tar hand om varandra”, sa hon. ”Har man behov av ekonomiskt bistånd ska man också få det”. ”Med vårt beslut visar vi att medmänskligheten i det här landet fortfarande lever”, skrev hon stolt i Dagens Samhälle.

Vänta nu. ”Har man behov av bistånd ska man få det”? Här knusslas det minsann inte, så håll i portmonnän. Om ”medmänskligheten lever” riskerar slantarna nämligen mirakulöst att försvinna.

Lindhagen tycks vara en väldigt givmild person som har spenderat stockholmarnas pengar friskt genom åren för att hjälpa dem som inte fått asyl eller inte ens sökt. 2016 beviljade hon exempelvis 300 000 kronor till en förening som skulle använda pengarna för ett flyktingboende, men det var i själva verket en boplats personer som befanns sig i landet illegalt (Merit Wager 21/2).

När polisen i juli 2017 lyfte problemet med att cirka 200 gatubarn rånade och misshandlade i Stockholm menade Lindhagen att lösningen på problemet var en ny typ av familjehem ”där det finns mer kunskap om de här barnens situation”, eftersom barnen ofta avvisade annan hjälp.

Men man kan inte låta bli att undra vad dessa specialboenden med specialpersonal skulle kosta? Och borde inte responsen ha varit att se till att de kriminella barnen genast skickas till sina hemländer i stället för att tvinga in dem i vänsterrörelsens varma prussiluskefamn?

Likt de flesta miljöpartister är hon också för en generös migrationspolitik med anhöriginvandring och permanenta uppehållstillstånd. Senast i juli skrev hon en debattartikel om att Sverige borde välkomna fler människor på flykt samt att alla EU-länder borde bygga upp sin kapacitet för att kunna ta emot fler. Hon vill se en ”humanistisk utveckling och ett solidariskt flyktingmottagande”.

Humanistisk och solidariskt... Hennes olika uttalanden innehåller genomgående en flod av liknande värdeord och högtravande begrepp, som ”alla barn har rättigheter” och ”att ställa utsatta grupper mot varandra har aldrig skapat ett bra samhälle”. Helt utan konsekvensanalys eller detaljer kring innebörden sägs det med stor passion. Det är nog tänkt att utstråla värme, men blir så hett att både statsbudgeten och våra privata ekonomier riskerar att gå upp i lågor.

Hon ska ju inte bara ha hand om jämställdhet i den nya regeringen utan även segregation, vilket öppnar en ambition att utjämna inkomstskillnader, sannolikt med skattehöjningar som följd.

Förhoppningsvis kan Ygeman, Johansson och Löfven balansera Åsa Lindhagens framfart, men det är inte osannolikt att hennes linje kan få inflytande i regeringen med tanke på att Centerpartiet numera också har ett finger med i spelet. Det kan bli dyrt. Det kan komma att kosta. Det kan få konsekvenser.