Att flytta byråkrater fixar polis, vård och skola

”Polisens organisation är ett haveri utan dess like.” Under den rubriken skriver ett stort antal polisanställda eller tidigare anställda på olika nivåer i Expressen den 19 maj.

Kritiken tar sitt avstamp i hanteringen av upploppen i påsk, eller snarare de otillräckliga förberedelserna inför dem. Trots underrättelser om vad som skulle kunna inträffa tog inte den centrala polisledningen till sig budskapet. De hundratals skadade poliserna, de brända, stulna och plundrade polisbilarna är en följd av denna passivitet, enligt skribenterna.

En huvudorsak till bristerna hävdar författarna är polisens omorganisation 2015. Den centralisering som genomfördes då innebar att 21 länspolismyndigheter och rikspolisstyrelsen slogs ihop till Polismyndigheten. Det marknadsfördes med löften om en ”polis närmre medborgarna” och en organisation som skulle byggas underifrån. Men debattörerna såg en annan verklighet: ”Femhundra erfarna och kompetenta polischefer på olika nivåer försvann från sina funktioner i ett trollslag och ersattes av en helt ny generation chefer där förändringsbenägenhet och följsamhet blev ledord.”

Floskler framför verkligt resultat, om man får tro den beskrivningen, alltså.

Kritiken mot polisens omorganisation är inte ny. Men man ska samtidigt komma ihåg att omorganisationen en gång kom till för att politiker och medborgare inte var nöjda med leveransen.

I uppdraget för den kommitté som tillsattes 2010 för att utreda en ny polisorganisation konstaterades: ”Under perioden 2000–2010 ökade anslaget till polisverksamheten med drygt 40 procent till 19 miljarder kronor för 2010. Samtidigt ökade antalet anställda i polisväsendet med 26 procent till drygt 28 000 anställda, varav 20 300 poliser, vilket gör polisen, mätt i antal anställda, till landets största statliga verksamhet. Regeringen har bedömt att de ökade resurserna inte återspeglas i polisens resultat.”

Mer pengar, men inte bättre resultat var alltså bekymret. Och utredarna fann en bov i den splittrade organisationen: ”Kommittén konstaterar att polismyndigheterna i många fall är för små för att kunna uppnå effektivitet och kvalitet på alla funktioner.”

Känns det igen från andra sammanhang? Det är så det brukar låta när organisationer ska centraliseras. Det påminner också en hel del om argumenten för att förstatliga skolan och vården. Kommunerna och regionerna anses för små, för splittrade och resultaten blir ojämna.

Det finns säkert fog för en hel del av den kritiken. Precis som när det gällde polisen har regioner och kommuner mycket olika förutsättningar. Storstadsregioner har sin problematik med stor koncentrerad befolkning med mycket olika behov och förutsättningar, glesbygden har stora avstånd och utspridda invånare. Förmågan att rekrytera kompetent personal ser väldigt olika ut.

Men det finns i de politiska debatten en förkärlek till att finna svaret på dålig och ojämn leverans i hur organisationsschemat ser ut i toppen. Tilltron är stark till att om vi centraliserar byråkratin eller – när det är på modet – decentraliserar byråkratin, så ordnar sig resten. Det gör det sällan. Resultatet när man kastar upp bollar i luften är att det är samma bollar som landar igen, men än mer osorterade än tidigare.

Den betydligt mer besvärliga frågan, hur man ser till att få fler kompetenta personer till de aktuella yrkena och ger dem morötter att utföra ett fullgott arbete och att vilja stanna kvar i det under större delen av arbetslivet, den lyckas få svara på. Tyvärr lär inte lösningen ligga i var byråkraterna sitter.