Arbete mot brott
Pilotprojektet med sociala insatsgrupper har varit lyckat. Samhället har med fördjupad samordning lyckats fånga upp unga på glid bättre, konstaterar både Rikspolisstyrelsen och Socialstyrelsen i en rapport till regeringen. Utöver dessa myndigheter har Skolverket, Arbetsförmedlingen, Kriminalvården, Statens institutionsstyrelse, Ungdomsstyrelsen, Sveriges Kommuner och Landsting, samt Försäkringskassan och Kronofogdemyndigheten varit involverade. Allt talar för att verksamheten bör permanentas – och utvidgas.
”I stället för ad hoc-betonade aktiviteter måste myndigheterna göra gemensam sak”, sa justitieminister Beatrice Ask (M) när projektet redovisades i går.
Det bör understrykas att metoderna inte är nya. Ansvariga myndigheter gör som de tidigare har gjort. Skillnaden är att arbetet sker strukturerat med den enskilde i fokus. Så borde alla offentliga insatser göras. Ingen myndighet finns till för sin egen skull. Skolans främsta uppdrag är till exempel inte att betala ut lön till lärarna.
Svårigheten med det nuvarande regelverket är att de som kan vara aktuella för insatser måste ge sitt medgivande. Många gör det, men social utsatthet försvårar. Arbetslöshet, bristande utbildning och grupptryck gör att några känner större tillhörighet till gänget än till den större samhällsgemenskapen. ”De har skapat sig en identitet som 16–17-åring som kriminell”, som rikspolischef Bengt Svensson formulerar det. Då blir modellen med samtycke omöjlig.
Finns det då skäl att med tvång se till så att alla unga kommer på rätt köl? Man skulle kunna tycka det, men balansen mellan den enskildes frihet och allmänintresset måste bevaras.
De som begår brott ska tvångsvårdas, men den som saknar verklig vilja till förändring går inte att vårda till sådan. De bör därför få ett erbjudande för bra för att tacka nej till.
Nyckeln till ett tryggt samhälle för fler, en gemenskap som värmer och uppfattas som värd att värna, ligger som så ofta i arbetslinjen. ”Problemen börjar egentligen i generationen före med att föräldrar inte haft sysselsättning och bättre resurser, vilket gett barnen en dålig uppväxt”, säger Sven Granath vid Brottsförebyggande rådet till TT. Inkomstklyftor är inte farliga, om de ger möjligheter. Det finns ett större behov av att lyfta alla, än att se till så att alla får lika mycket.
