GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Är Sverige berett på EU:s latinska finanspolitik?

Brexit har förskjutit den politiska tyngdpunkten i EU söderut. Och Frankrike och Italien vill se mer gemensamma satsningar från Bryssel.
Publicerad 12 augusti 2021
Detta är en ledarartikel som uttrycker Trelleborgs Allehandas politiska linje. Trelleborgs Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Lika som bär. Frankrikes Emmanuel Macron och Italiens Mario Draghi vill öka EU:s finanspolitiska muskler.
Lika som bär. Frankrikes Emmanuel Macron och Italiens Mario Draghi vill öka EU:s finanspolitiska muskler.
Foto: Phil Noble

Ett år efter det historiska beslutet att låta Europeiska kommissionen låna pengar till ett gemensamt räddningspaket till EU:s ekonomier, sätts nu planen i verket. Flera länder har redan börjat få sina nationella återhämtningsplaner godkända och fler lär följa.

Sverige var egentligen emot idén om gemensam upplåning, men tycks nu ha accepterat fait accompli. I stället har debatten om fonden mest handlat om Ungern och den mekanism som ska garantera att länderna respekterar rättsstatens principer för att kunna få stöd. Så var också fallet under den återrapportering från europeiska rådet som statsminister Stefan Löfven (S) höll för EU-nämnden den 1 juli. Riksdagsledamöternas kommentarer kretsade nästan uteslutande kring kraven på Ungern och om vikten att sätta hårt mot hårt gentemot Ryssland.

Att Sverige står upp mot Ungerns fulspel och Rysslands maktbegär i EU är såklart bra. Men med ögat alltför ensidigt riktat mot öst riskerar vi missa en annan viktig process i EU som kan få stora konsekvenser på sikt: unionens maktförskjutning mot Sydeuropa.

En av de kanske viktigaste men sällan debatterade konsekvenserna av Brexit var att Italien tog Storbritanniens plats som EU:s tredje största ekonomi. Politiskt är konsekvenserna av detta betydande. I stället för en motsträvig öbo vars skeptiska EU-politik i hög grad liknar Sveriges är EU:s tredje kraft numera en EU-entusiastisk kontinentaleuropé. Bytet av politik förstärks också av det faktum att Italien den senaste tiden kastat av sig det populistiska oket och fått Mario Draghi, en gammal teknokrat och före detta chef för Europeiska centralbanken, som premiärminister.

Italien känns förmodligen för de flesta svenskar betydligt mer aktuellt vid ett besök i vinhyllan på systembolaget än i politiska och ekonomiska sammanhang. Men landets numera relativt viktiga position i EU-maskineriet kommer att påverka oss, liksom hela unionens kommande prioriteringar.

Till att börja med är Italien ett av EU:s grundarländer och därtill, trots en stagnerande ekonomi, fortfarande en betydande industrination.

”Även våra politiker måste se sanningen i vitögat: EU:s coronafond var ingen engångshändelse utan starten på en ny europeisk finanspolitik.”

Ett redan synbart exempel på Italiens ökande betydelse är den nyfunna kärleken mellan Italien och Frankrike i EU-sammanhangen. Frankrikes president Emmanuel Macron och Mario Draghi förstår varandra. De är båda före detta bankirer, och de ser båda större EU-muskler i finanspolitiken som botemedlet på deras respektive länders reformsvårigheter. Samtidigt är den alltid så viktiga fransk-tyska axeln nu tillfälligt försvagad när Tyskland nu helt är fokuserat på förbundsdagsvalet i september.

Både Frankrikes finansminister Bruno Le Maire och Italiens premiärminister Mario Draghi har lyft frågan om att göra EU:s regler för budgetunderskott mer generösa, och möjligheten att göra EU:s statsskuld permanent. Saker som får de flesta svenska politiker att se rött.

Men sydeuropéerna har vinden med sig: i EU-kommissionen är det italienaren Paolo Gentiloni – som har varit inne på samma spår – som håller i taktpinnen i budgetfrågor.

Även i industripolitiken skapar Italiens och Frankrikes närmande till varandra svallvågor. Fram tills i januari fanns långt gångna planer på en fusion mellan franska Chantiers de l'Atlantique och italienska Fincantieri, två av världens största varvsföretag. Och även om dessa planer lades på is har världens fjärde största biltillverkare sett ljuset genom en sammanslagning av franska PSA Group, där bland annat bilmärkena Peugeot och Citroën ingår, och italiensk-amerikanska Fiat Chrysler.

”Sannolikheten är stor att vi framöver kommer att se fler krav på en mer aktiv finanspolitik styrd från Bryssel.”

Att Frankrike vänder sig mot Rom i stället för Berlin för politiskt stöd har potentiellt stora konsekvenser. Båda dessa Medelhavsländer ser inte coronafonden som en engångshändelse, utan som första steget mot en riktig europeisk finanspolitik. En politik som är marknadsorienterad, men som samtidigt vill se tydligt centralstyrda inslag från Bryssel.

Egentligen är inte det konstiga att kraven kommer, att utan att de dröjt så länge. EU har i dag en gemensam penningpolitik med några undantag, men saknar en gemensam finanspolitik för att utjämna skillnader i ländernas ekonomiska system.

Sannolikheten är stor att vi framöver kommer att se fler krav på en mer aktiv finanspolitik styrd från Bryssel. Och även om Tyskland fortsatt kommer vara en robust allierad för att tillsammans med Sverige stå upp för de mest långtgående latinska idéerna om ett ”socialt Europa” måste även våra politiker se sanningen i vitögat: EU:s coronafond var ingen engångshändelse utan starten på en ny europeisk finanspolitik.

Carl-Vincent Reimers är ledarskribent

Carl-Vincent ReimersSkicka e-post