Är hon en Magdalena Persson?

Bakom 1994 års val låg den ekonomiska kris som slog hårt mot Sverige i början av 1990-talet. För den som inte var med då är det svårt att föreställa sig en fastighetskrasch och bankkrasch så hård att lägenheter och hus reades bort. Den som satt på kontanter då kunde göra världens klipp. Den som var högt belånad kunde råka mycket illa ut.

Det var regeringen Bildt – med Ny Demokrati att ta hänsyn till i riksdagen – som fick ta smällen för kraschen som skakade om Sverige. För Socialdemokraterna innebar det en möjlighet att åter framstå som partiet som får ordning på saker när andra ställer till det. Även om Ingvar Carlsson var partiledare var det en annan politiker som kom att symbolisera ansvarstagandet: finansminister Göran Persson. Hans borgerliga motsvarigheter tyckte då och tycker fortfarande att den bilden är orättvis. Men Göran Persson kom med sin framtoning att få sympatier långt in i den traditionella borgerligheten. Han framstod som någon med förmåga att reda ut Sveriges akuta bekymmer och återge landet stabilitet.

Göran Persson fick politiska utmanare både från vänster med Gudrun Schyman och från höger med Alf Svensson och nådde aldrig upp till de 45 procenten igen. Bildandet av Alliansen blev sedan slutet för Persson-eran.

Efter Persson följde en orolig tid för maktpartiet nummer ett. Alliansen verkade ha enat borgerligheten och de interna stridigheterna om partiledare och vägval syntes föra med sig socialdemokratin ner i en svårstoppad utförsbacke.

Tills Sverigedemokraterna förändrade allt. I den där väljarnas mittcirkel där Moderaterna och Socialdemokraterna susat runt kom missnöjet med invandringspolitik, integrationspolitik och kriminalpolitik inåkande. Sverigedemokraterna fångade upp det, medan både socialdemokratin och borgerligheten såg på. Borgarna kom att banka sönder varandra över Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna kunde 2014 återinträda vid makten – utan någon egentlig valframgång bakom sig.

Stefan Löfven briljerade i konsten att rädda sig kvar vid makten. Men politiskt levererade hans regering magert. De svårigheter som kom att drabba Sverige denna gång handlade inte om statsfinanser eller fastighetskriser utan om de frågor om kriminalitet och integration som många av väljarna tidigt hade pekat på men blivit utskällda för. Allt kryddat med en uppblossande elpriskris, cementkaos, och ett härjande virus.

I detta tillträdde så Magdalena Andersson statsministerposten. Som finansminister ärvde hon Göran Perssons spelregler för de offentliga finanserna, stred om dem med Anders Borg och hans efterträdare och luckrade bitvis upp dem.

Men matchen Andersson nu går in i handlar inte om ekonomin. Den handlar om att vända alla de där stenarna för att råda bot på brottsligheten.

Magdalena Andersson har till skillnad från Göran Persson ingen borgerlig krisregering att peka på och ta avstamp från. Det är den regeringen hon själv satt i som Andersson ska förhålla sig till. Man kan tycka att det är en omöjlig uppgift. Med Miljöpartiets avhopp kom dock möjligheter att formera en ny regering. Den är i sig inte särskilt imponerande när det kommer till nya statsråd och deras inledande prestationer. Men Magdalena Andersson kan nu utan belastning från ett annat partis blödande samvete utnyttja sin inledande tid till att formulera den socialdemokrati hon vill stå för.

Magdalena Andersson kan som ny statsminister göra trovärdigt att Socialdemokraternas omvändning i brottsbekämpning och invandringspolitik är genuin och att svensk industri inklusive med stabil elförsörjning är det gamla arbetarepartiets framtidslinje. Fortsätter det att ljusna i opinionsmätningarna kommer Anderssons eget parti att ge henne lugn och ro internt med att utforma detta budskap. Och en splittrad borgerlighet med högst osäkert regeringsalternativ kan få se väljare som söker sig till en säkrare hamn, precis som de en gång lade till hos Göran Persson.