Är badkar farligare än Guillou?
Jan Guillou, under flera decennier upplyft till svensk journalistiks motsvarighet till Watergateavslöjaren Bob Woodward, har en spalt i Aftonbladet. I sitt senaste verk förklarar Guillou varför det är en fara att så mycket uppmärksamhet ägnas åt gängbrottslighet: ”För den svenska allmänheten utgör således hala badkar en betydligt större fara än beväpnade tonårsligor ute för att skjuta varandra. Det finns dock begripliga skäl till att såväl politiker som medier koncentrerar sig mer på skjutningar än hala badkar. Brist på empati och fantasi är bara två av de skälen. Blåbrun människosyn är ett annat skäl. Journalistikens kommersiella ok ytterligare ett.”
Guillous koppling mellan fallolyckor i hemmet och mord på tonåringar är oklar. Hur åtgärder för att människor inte ska mördas på gatan kommer att påverka risken för fallolyckor i hemmen svarar inte Guillou på. Det kan bero på att det inte finns något samband.
Flickan i Norsborg som var ute med hunden och sköts ihjäl hade inte ens hunnit fylla 13 år. Den polisman som sköts ihjäl i Biskopsgården skulle bli pappa. Den unga kvinna som sköts ihjäl i Malmö 2019 bar sin bebis i famnen. Pojken som dog i handgranatsattacken i Bergsjön sommaren 2016 var åtta år gammal. De barn och ungdomar som rånas och förnedras i ökad omfattning (Brå) är verkliga barn och ungdomar, inte seriefigurer.
Jan Guillou skriver om brist på empati och fantasi, om blåbrun människosyn. Vad Guillou själv då representerar med sin iskalla analys kan var och en fundera över.
Nu behöver man inte gå till sådana extremer som Jan Guillou och Aftonbladet för att finna förunderliga vändningar av tidens bekymmer. I spåren av de emellanåt skyhöga elpriserna har nya vinklar på energidebatten funnit plats. Om det länge handlade om kärnkraftens roll och vindkraftens förmåga att ersätta den så har det nu kommit till avsnittet att höga elpriser kanske inte är så dumt. Människor är ändå så rika i dag att höga elpriser inte spelar så stor roll, kunde en analyschef på Swedbank konstatera i Svenska Dagbladet (11/12).
Stockholmskonkurrenten Dagens Nyheter gick vidare på samma tema. Här förklarar bland annat en professor i energisystem att ”Nere på kontinenten släcker man exempelvis i industrier när man går på kaffepaus, men här i Sverige släcker vi inte ens när vi går på semester.” En expert på energieffektivisering vid Energimyndigheten säger att fokus först måste vara att begränsa användningen av el, exempelvis genom att hushållen får betalt för att koppla bort delar av sin förbrukning under belastningstoppar.
Miljöpartiets klimat- och energipolitisk talesman, Lorentz Tovatt twittrade som en kommentar till DN-artikeln: ”Skönt att lite sansade röster får plats i debatten också. Det nedtystade mest rimliga angreppssättet är att tänka smartare kring vår konsumtion.”
Till skillnad från Jan Guillous resonemang finns hos energiexperterna ett logiskt samband, så de senare ska inte behöva belastas med den kopplingen. Men under en period när människor pressas så hårt av höga elräkningar att de stänger av varmvattnet för att halva pensionen går till elräkningen, eller sover under tjocka täcken med raggsockor på för att elräkningen till den eluppvärmda lägenheten slår i taket (SVT), så befinner sig debatten om långsiktig energieffektivisering en bra bit över folks huvuden. Människor behöver klara sin uppvärmning här och nu, industrier måste kunna hålla i gång sin produktion utan att stänga på grund av plötsliga elprischocker.
Att bry sig om brottsoffer och människor som har svårt att klara sina utgifter för värme och mat är vad som normalt brukar betecknas som empati. Att det numera anses rödgrönt progressivt att tycka att det är att ha fel fokus är bra märkligt.