Sofia Nerbrand: Äntligen krokar Sverige arm med väst
Äntligen! Äntligen blir Sverige medlem i Nato. Vi har hört hemma i Väst i decennier, men Socialdemokraterna som har regerat under merparten av åren har aldrig velat kännas vid detta. Vi har varit ”neutrala” och alliansfria – och detta har sålts in som det moraliskt riktiga och pragmatiskt vettiga. Vilket det naturligtvis aldrig har varit.
En för alla, alla för en, har således inte gällt för våra demokratiska grannar. Svenska socialdemokratiska regeringar har snarare böjt sig för Sovjetunionen, och fjäskat för andra socialistiska diktaturer.
Liberalerna var först med att driva på för ett svenskt medlemskap i den nordatlantiska försvarsalliansen, och därefter har Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna följt efter. Deras argument har visat sig vara helt riktiga: Ryssland är ett reellt hot och samarbete är att föredra – särskilt efter att vi själva har nedmonterat försvaret, och det ska även regeringen Reinfeldt ha kritik för.
Men så den 24 februari förra året invaderade Putin Ukraina. Det är rejält uppseendeväckande att den dåvarande utrikesministern, Ann Linde (S), in i det allra sista valde att inte lita på USA:s underrättelseinformation – som de öppet delade – om att ett fullskaligt krig var att vänta. Även försvarsministern, Peter Hultqvist (S), var motståndare till Nato och behöll de ideologiska skygglapparna på alldeles för länge.
”Vi har varit ”neutrala” och alliansfria – och detta har sålts in som det moraliskt riktiga och pragmatiskt vettiga. Vilket det naturligtvis aldrig har varit.”
Den nytillträdda partiordföranden och statsministern Magdalena Andersson (S) hade gjort ett stort nummer av att hon då verkligen inte ville gå med i Nato. Men detta fick de äta upp.
Socialdemokratin bytte helt fot på drygt två månader, vilket är oerhört fort i dessa sammanhang. Utomstående fick inte mycket information om ”rörelsens” inre konvulsioner, men vi fick så småningom veta att S hade fattat ett beslut för landet – trots att det redan fanns en riksdagsmajoritet för att gå med i Nato, eftersom SD också hade ändrat ståndpunkt efter krigsutbrottet.
Men Magdalena Andersson och hennes entourage saknade som vanligt viljan och förmågan att erkänna tidigare felbedömningar och olyckliga ståndpunkter. Och de kommer märkligt nog undan med det, gång på gång.
Måndagen den 10 juli blev ändå en glädjens dag när Turkiets president Recep Tayyip Erdogan äntligen gick med på att det turkiska parlamentet ska godkänna Sveriges Nato-ansökan. Frågan är dock vad mer som finns på bordet efter att den absoluta toppen i världspolitiken har kohandlat.
USA:s president Joe Biden säger nu att han är positiv till att exportera stridsflygplanet F-16 till turkarna. Vad har svenskarna lovat att de ska leverera, förutom de lagändringar som avtalet mellan Sverige, Finland och Turkiet från förra året innehöll?
Vi får innerligt hoppas att regeringen Kristersson inte naggar på grundlagsskyddad svensk yttrandefrihet och sekularism. Det var ett trendbrott att UD gick ut och fördömde koranbränningar för en vecka sedan. Att bränna böcker om texter som andra finner heliga må vara stötande, men staten ska inte vara en smakpolis. Kritik mot religioner och idéer måste vara tillåtet, såvida man kan skilja på sak och person.
Det är just detta öppna samhälle som definierar den liberala demokrati som Nato är satt att vakta. Den får inte kohandlas bort bara för att auktoritära ledare i muslimska länder kräver det.
