Antifeministisk front

Under rubriken ” Att få bort vinster ur välfärden är feminism” förklarar Jonas Sjöstedt på Vänsterpartiets hemsida att ”Privatiseringar och vinstdrift i välfärden drabbar kvinnorna hårdast”.

Vänsterpartiets argumentation är välkänd vid det här laget. Partiet har ett budskap som hela valrörelsen byggs kring. Ett koncept som kan fungera om man hittar en fråga som i en förenklad form tycks ha ett givet svar. Skattepengar ska gå till vård och skola. Inte till riskkapitalister. Därför nej till vinster i välfärden.

Andra hakar på. Socialdemokraterna i Skåne är aggressiva i sin inställning till privata företag inom skola, vård och omsorg. Leif Jakobsson, skånsk riksdagsledamot för S, varnar för maffiaverksamhet och jämför med ”att stjäla godis från småbarn” (Sydsvenskan 7/5). Att kriminella utnyttjar det generösa systemet för assistans inom LSS tas av Jakobsson som intäkt för att hålla privat företagande borta från vård och äldreomsorg.

Det är någon som snattar pengar ur skattkistan, eller skattekistan, är det underliggande budskapet. Det ogillar alla. Därför är det ett bra ämne att spinna kampanjer kring. Men rimligen borde den som värnar om skattepengar främst vilja få så mycket bra verksamhet för pengarna som möjligt. Det finns de som tror att offentliga kolosser alltid levererar det. Därför ska alla som vill ägna sitt yrkesliv åt utbildning, vård eller omsorg tvingas jobba i den typen av organisationer. Aldrig få redovisa en liten plussiffra på ett kalkylblad i det egna företaget. Då är man en rövare och en roffare. Till skillnad från godhjärtade Vänsterpolitiker.

Användare av och anställda i offentlig sektor är inte alltid lika övertygade om de offentliga monopolens överlägsenhet. 1980-talets vård skulle idag upplevas som ett skämt på de flesta områden. Långvården var inte himlen på jorden.

Opinionsundersökningar ger starkt stöd för att svenskar gillar valfriheten, att kunna välja vårdcentral och vem som ska utföra hemtjänsten uppfattas som positivt. Att välja skola är också populärt. Tandvården menar Vänsterpartiet ska ingå under samma finansiering som hälso- och sjukvården. Det betyder rimligen också att privata vinstdrivande tandläkare inte heller ska tillåtas inom offentlig finansiering.

I dag begränsar sig Vänsterpartiets kampanj just mot de företag som finansieras via offentlig sektor. Men egentligen handlar det om en grundläggande misstro till den fria företagsamheten. Den bygger på uppfattningen att avkastning uppnås genom att utnyttja arbetare, inte genom innovation, risktagande och eget arbete.

Därför kan inte heller vårdföretag – läkare, barnmorskor eller tandläkare – utföra något åt den offentliga sektorn och samtidigt generera överskott i ett bolags resultaträkning. Då är det vinst åt feta kapitalister på kanalöar.

Något som passar sämre in i den bilden är att en stor majoritet av företagen inom vårdsektorn är små – 2012 hade drygt 10 000 företag i sektorn färre än 20 anställda medan 157 företag hade 100 eller fler anställda, enligt affärsinformationsföretaget Soliditet. De anställda i de privata bolage är oftare nöjda med sin lön och den vidareutbildning de får. Sjukfrånvaron är lägre.

Det stämmer väl överens med att offentliga arbetsgivare traditionellt har svårt att ta tillvara personalens kompetens och innovationsförmåga. Det är också en anledning till att många som ser förbättringsmöjligheter väljer att arbeta hos privata arbetsgivare eller startar egna företag. Vänsterpolitiker kan däremot inte se sådan innovationskraft som en tillgång.

54 procent av företagen i vård och omsorg drivs av en kvinna, enligt Vårdföretagarna. Det är dubbelt så många som i andra sektorer. Att misstänkliggöra dem för att vilja suga ut skattebetalarna genom att försämra arbetsförhållandena för sina anställda kan kallas mycket. Dumt. Oförskämt. Okunnigt.

Men att kalla det feministiskt är ändå märkligast av allt. Man skulle kunna sammanfatta det på sjöstedtska: ”Vänsterpartiets politik drabbar kvinnor hårdast.”