Annons
Ledare

Annie, get your gun!

Det var en leende Maud Olofsson som meddelade sin avgång på fredagen. Beslutet har hon tagit själv. Efter tre tuffa valrörelser är tiden mogen att räcka över stafettpinnen, anser hon.
Ledare • Publicerad 18 juni 2011

Men trots leendet var det uppenbart att beslutet hade varit svårt.

Olofsson har suttit på sin post i tio år och tagit sig igenom många strider. Till en början gav hennes bäverenergi och målmedvetenhet utdelning: 2002 kom C knappt över riksdagsspärren, 2006 blev de riksdagens tredje största parti.

Annons

När Olofsson nu lämnar befinner sig partiet åter på skakig mark.

Olofsson hyllar sina allianskollegor – samarbetet är ”fantastiskt” och ”magiskt”. Egentligen är det övriga alliansen som ska applådera hennes insats. Det är mycket tack vare Olofssons lojalitet och förnyelsearbete som regeringen lyckats hålla ihop, exempelvis i energi- och klimatpolitiken. Men samarbetet har haft ett högt pris. Som näringsminister har Olofsson tvingats hantera kris på kris, något som märkts av i opinionen.

Kanske var det Olofssons eget beslut att ge upp partiledarposten just i höst. Men om hon inte hade tagit det beslutet hade nog kraven på hennes avgång snart börjat växa sig starkare.

För partiets del är tillfället väl valt. Fördelen med ett partiledarbyte i september, tidigt i mandatperioden, är att hennes efterträdare kan få tre år på sig att växa in i rollen innan det blir val.

Vem ska det bli? Ska C satsa på de traditionella väljarna på landsbygden – eller konkurrera om de gröna flyktiga storstadsliberalerna?

Enligt ryktet är IT- och regionminister Anna-Karin Hatt en favorit hos Olofsson. Utanför partiet är hon däremot nästintill okänd. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson skulle möjligen kunna matcha S-ledaren Håkan Juholt när det gäller folklighet. Däremot är det tveksamt om han kan nå ut till nya väljarskaror. Olofsson själv förklarade att det är dags för generationsbyte, vilket talar mot Erlandsson.

CUF-ordföranden Hanna Wagenius efterlyser ”en vass person” – någon som kan matcha MP:s språkrör Gustav Fridolin. Då finns det egentligen bara en lämplig kandidat: Annie Johansson, i dagsläget ekonomisk-politisk talesperson.

Hon är profilerad som företagarvänlig och liberal, samtidigt som hon är väl förankrad runt om i landet. Enligt en mätning som tidningen Dagens samhälle gjorde i april är hon också klar favorit bland de centerpartistiska kommunalråden.

I det osäkra läget som råder kan det verka frestande att välja en kandidat av det trygga, traditionella slaget. Men på sikt kan en sådan strategi vara förödande. Om partiet vill kunna växa, krävs en ledare som kan attrahera väljare ur flera läger, samtidigt. Det borde inte vara omöjligt: företagsamhet, integritet och miljö är lika viktigt i stad som på land. Men då gäller det att centerpartisterna väljer en ledare som vågar överraska och tänka nytt – så att C har en chans att utkonkurrera Miljöpartiet och slå fast att man är det enda gröna, liberala, moderna alternativet.

Med Annie Johansson skulle C-politiken kunna få en nödvändig nystart.

There’s No Business Like Show Business.

Mattias Karlsson
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons