Åke Andrén-Sandberg: Vallöften räcker inte för sjukvården
I höstas lade Liberalerna fram ett offensivt sjukvårdspolitiskt program och både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna har kallat sig för ”sjukvårdspartier” för att sedan se sig övertrumfade i denna fråga av Kristdemokraterna. Centerpartiet har också upprepade gånger framfört förslag på hur sjukvården ska stärkas och nu senaste förklarade statsminister Stefan Löfven att hans parti var villiga att satsa resurser motsvarande 14000 nya arbeten under nästa mandatperiod. Moderaterna stödde det socialdemokratiska förslaget med bara mindre modifikationer.
Det tycks således att det är en ovanlig och otrolig enighet mellan väljarna å ena sidan och samtliga riksdagspartier å den andra. Denna enighet riskerar att göra sjukvårdspolitiken till en omöjlig valfråga, för vad ska man debattera om när alla är så eniga? Väljarna kommer att få svårt att ta ställning till hur de skall rösta för att få bättre sjukvård eftersom alla vallöften blir så runda och så fokuserade på att ge mer pengar till sjukvården. Det liknar den politiska debatten om hur tryggheten ska ökas: 10 000 eller 20 000 poliser eller mer – önskemål som är svåra att ta riktigt på allvar eftersom man inte ens kan fylla de nuvarande platserna på polisskolorna.
Kanske går det att få fram mer konkreta mål för sjukvårdens förbättring på det regionalpolitiska planet – Region Skåne för oss som bor här – men den diskussionen och de vallöftena når i vart fall inte ut till väljarna ännu.
Det mest slående ur logisk synvinkel är emellertid att fråga varför vi måste vänta till valet i september för att få förutsättningar för en bättre sjukvård. Om alla är så eniga, varför kan man inte åstadkomma någonting redan nu när alla vill dra åt samma håll?
Utöver detta måste ifrågasättas om sjukvården alls lämpar sig som politiskt slagträ. Det tycks omöjligt att skilja vänster- respektive högerledda landsting åt när det gäller tillgänglighet, kontinuitet och bemötande, vilka är de kvalitetsindikatorer patienterna sätter högst. Dessutom tar det fem-tio år att få till stånd nya sjukvårdsbyggnader och tolv år efter avslutade universitetsstudier för att få fram en specialistläkare, vilket gör att ”snabba lösningar” inte är möjliga. Kanske samförståndslösningar redan nu är en trovärdigare strategi än högljudda valtal om framtida guld och gröna skogar.
Åke Andrén-Sandberg
Professor emeritus i kirurgi, Borrby