Andras blåbruna retorik sänkte Andersson
Socialdemokraterna förlorar troligen regeringsmakten, trots att partiet inte gjorde ett dåligt val sett till utgångspunkten. Magdalena Anderssons tillträde och förtroende i väljarkåren blev en tillgång för Socialdemokraterna. Det är svårt att se att Stefan Löfven skulle ha lyckats dra S över 30 procent. Löfven gjorde det inte förra gången och hans regering klarade inte sina målsättningar. Det blev Magdalena Andersson som på allvar fick börja göra upp med misslyckandena och felbedömningarna. Det är Andersson – än så länge statsminister – som fick ta energismällen, upploppssmällen och Natosmällen. En allt tröttare Stefan Löfven hade fortsatt att försöka glida fram och möjligen klämt ur sig ett ”oacceptabelt”.
Magdalena Andersson lämnade det mesta av retoriken om ”blåbruna” till Miljöpartiet och kultur- och ledarskribenter på Aftonbladet och Dagens Nyheter. "Blåbrun" fungerar om man vill markera avstånd och avsky. Det fungerar om man vill stärka den egna gruppen men det sker till priset av att motståndarna också sluter sig än starkare samman med hårdare retorik – polarisering, ni vet. Det smittar av sig på väljarna och läsarna. Det vet förstås både rutinerade politiker och skribenter, annars hade de inte använt tricket.
Men förskjutning och avstånd fungerar betydligt sämre om man verkligen vill nå fram till någon annan, som potentiella socialdemokratiska väljare som annars går till SD. Magdalena Andersson fattar egentligen det. Andra partier till vänster och även andra ministrar i Anderssons regering valde dock en annan linje och Anderssons positionsförändring i retoriken nådde inte ända ut i alla partiled. Rent strategiskt – var ska man skicka fakturan? – hade det varit klokare av Socialdemokraterna att helt fokusera på att kombinera sin nya retorik om brott och invandring med ifrågasättande av Sverigedemokraternas förhållande till a-kassa, sjukförsäkring, pension och privata företag inom vård och skola.
Sverigedemokraterna är ett ideologiskt diffust parti, inom vilket det finns en stor beundran för Socialdemokraternas historia. Folkhemmet och Per Albin Hansson lyfts gärna fram som förebilder för ett Sverige i Jimmie Åkessons variant. Åkesson framhåller sig gärna som det sociala samvetet i en Kristersson-regering. Den ekonomisk-politiska talesmannen Oscar Sjöstedt förefaller däremot ligga längre högerut i ekonomisk politik än exempelvis Jimmie Åkesson.
Likadant finns denna motsättning ute i kommunerna – inte minst i mindre gamla arbetarstäder – där många SD-företrädare och SD-väljare företräder en annan syn på det som ofta kallas välfärdsstat än vad som förknippas med stora delar av svensk borgerlighet.
Att Magdalena Andersson tagit intryck av sin danska kollega, Mette Frederiksen, är uppenbart på många plan. Förenklat är den danska socialdemokratiska varianten lika med höga skatter, stor välfärdsstat, hårt reglerad invandring och integrationspolitik gränsande till assimilationspolitik. Så har också Dansk Folkeparti kollapsat på andra sidan sundet. De svenska Socialdemokraterna har genom historien – som det pragmatiska/opportunistiska parti det är – gjort rätt stora svängningar i de frågorna. Magdalena Andersson vann inte regeringsmakten, men hon vände kurvan upp för Socialdemokraterna, efter två mandatperioder med ytterst mediokert resultat. Det talar för att omvandlingen av svensk socialdemokrati fortsätter i Anderssons/Frederiksens riktning. Det trots att regeringsmakten för stunden ser förlorad ut för S.
Det är högst troligt att den typen av socialdemokrati hade lockat tillbaka väljare som tidigare har förlorats. Däremot vinns väldigt få över genom att de blir kallade blåbruna eller fascister.
