Anderssons blågula socialdemokrati
Statsminister Magdalena Andersson drog från sitt Almedalstal i Visby till ett besök hos president Volodymyr Zelenskyj i det krigshärjade Ukraina. Ett sådant besök är en akt av solidaritet. Det är en viktig sak att manifestera att Ukraina inte står ensamt, Sverige är med det ukrainska folket i dess kamp mot barbariet. Precis som många europeiska ledare före Magdalena Andersson har visat det på plats i Kiev och dess hårt drabbade förorter.
Fullt ut i form av militärt stöd har tyvärr inte Europa förmått att leva upp till de fina orden, Ukraina får ta den svåraste kampen på egen hand med i huvudsak sina egna medborgare vid frontlinjen för att bekämpa fienden. Och alla vapen som behövs får Ukraina inte, och inte i tid. Men det demokratiska Europa är trots allt med i kampen på rätt sida. Välkomnandet in mot kandidatland i EU betydde dessutom mycket för Ukraina, för dess politiker och befolkning.
Numera talar ett statsministerbesök i Kiev också till hemmapubliken. Det berättar att även Sverige måste vara berett att möta det hot som har förverkligats i Ukraina. Om många i Sverige levde kvar i drömbilden av att vårt land är en trygg oas i en osäker värld, så är det inte längre så. Därför var Magdalena Andersson tvungen att snabbt vända om i säkerhetspolitiken. Från att beskriva ett Nato-medlemskap som destabiliserande till att inte bara vara redo att ansöka om medlemskap utan också att balansera på den slakaste av linor för att möta Turkiets krav för att fullgöra projektet.
De snabba vändningarna är en socialdemokratisk specialitet, och Magdalena Andersson har gjort det till en än mer förfinad konstform. Det kan självfallet ses som en styrka att agera när man är nödd och tvungen. Det tycks också belöna sig i opinionen. Magdalena Andersson har så snabbt växt in i statsministerrollen att Stefan Löfvens många år som statsminister redan är bortglömda. Eller någon av läsarna kanske minns honom?
När väl björnen står i farstun gör Magdalena Andersson inte bara en nödvändig ny analys av vad Nato betyder för sina medlemsstater. Andersson vrider också om retoriken i andra inrikespolitiska frågor där faran är överhängande. Hon fortsätter att lova – med samma bildspråk som hon har gjort i flera månader – att lyfta varenda sten för att knäcka gängen och bryta segregationen. Hon gör det till ord om hur viktigt Sverige är, hur Sverige definieras av tillit och att man litar på varandra. Det är ett Sverige som statsministern säger sig vara stolt över och som vi alla ska försvara. Där plötsligt – i Anderssons retorik – finns nu en god nationalism. För inte så länge sedan tycktes det bara finnas en annan sort, en ond. Sverige bar knappt ens på någon egen kultur om man lyssnade till somliga socialdemokratiska politiker.
Det är bra att politiker till vänster har upptäckt värdet av Sverige. Att allt inte bara är en grå massa, utan att det faktiskt finns något där värt att försvara. Den kärnan handlar allra mest om en mängd friheter som vi tar för givna, som möjligheten att yttra en åsikt fritt. Men dit hör självfallet också stabila institutioner och den – ja – tillitskultur som statsministern har rätt i präglade Sverige under ett antal decennier. Det är mer osäkert om den gör det i dag, åtminstone inte fullt ut och långtifrån överallt.
Däremot är det svagt med erkännanden om att socialdemokratin har bidragit till att försämra svensk säkerhetspolitik – det faktum att vi inte för länge sedan är medlem i Nato utan måste genomlida denna Turkietförnedring nu. Det är svagt med erkännanden om att socialdemokratin har en viktig del i att migrationspolitiken inte har mött en integrationspolitik som har motsvarat förmågan att få in människor i detta säregna, individualistiska land i norr. Det är svagt med erkännanden om att socialdemokratin är i högsta grad medskyldig till att den grova brottsligheten har fått etablera sig under tiden som vänstern mest fokuserade på att batonger och hårda tag var omänskligt och avsaknad av fritidsgårdar var den stora knuten.
Nu ska det vändas stenar, statsministern talar stolt om fler fängelser och hennes ministrar skryter om hårdare straff och åtstramad invandringspolitik. Allt som gick åt pipsvängen är nämligen högerns fel. Det är förstås precis som förr, men då kallades den för nyliberal och numera går den under benämningen högerkonservativ. Kvar står dock riskkapitalisten som representant för det onda, den som nu de högerkonservativa – eller var det nyliberalerna? – släppt in i den socialdemokratiska välfärden.
Vissa saker är sig i alla fall lika i Magdalena Anderssons version av socialdemokrati.
