Andersson på sin egen kant
Ni minns säkert Socialdemokraterna i valrörelsen 2018. Hur Stefan Löfven och hans partikamrater lovade att om de fick regera vidare skulle värnskatten avskaffas, lagen om anställningsskydd reformeras, värnskatten slopas, biståndet sänkas, bränsleskatten kapas, försvarsanslagen höjas rejält och Sverige ledas in i Nato. (Kommande helg har definitivt besked utlovats om det sista.)
Nej, ni gör förstås inte det. Regeringen, eller regeringarna om man ska vara helt korrekt, har sedan 2018 haft stora problem att genomföra sin politik. Det är olika delar av oppositionen som i hög grad har styrt genom januariavtal, genom utskottsinitiativ, genom att avsätta regeringar, genom att via hårda förhandlingskrav återinsätta regeringar och genom att stoppa budgetar. Och så kom då senast den brutala verkligheten med krig, som gör socialdemokratins tidigare säkerhetsanalys uppenbart föråldrad.
Alla har fått lite av varje. Minst nöjda är förmodligen Miljöpartiet, trots allt. Avhoppet från regeringen har inte ens gett något opinionslyft. När valrörelsen nu börjar på allvar ställer sig Miljöpartiet i en position som är riktigt illa anpassad för den säkerhetssituation Europa befinner sig i. Miljöpartiet vill att bland de demokratiska länderna runt Östersjön ska Sverige stå ensamt kvar utanför Nato, även om (när) Finland går med ska Sverige stå utanför, säger språkröret Märta Stenevi (SVT). Det är det mest katastrofala av alla möjliga säkerhetsarrangemang. På det viset ska Sverige kunna vara en ”stark röst för fred och demokrati i världen”, enligt Stenevi. Att det är just fred och demokrati Natomedlemskapet är till för att trygga, att det är den ryska regimens önskan om Sverige (och Finland) som någon slags buffertzon som Kreml kan hantera efter önskemål tycks ha gått Stenevi förbi.
Säkerhetspolitiken är betydligt mer central än den var för fyra år sedan. Av partiledardebatten framstod det nästan som att Magdalena Andersson och Ulf Kristersson tillsammans lämnade in Nato-ansökan i direktsändning. Att släppa in direkt Nato-negativa partier i regeringen är riskfyllt och säkerhetsmässigt högst tveksamt. Och ska Vänsterpartiet stödja en socialdemokratisk regering som sett till att Sverige går med i Nato efter att Nooshi Dadgostar kallat processen för ”hårresande” (SVT)?
När det kommer till gängbrottslighet, upplopp och annan kriminalitet har Socialdemokraterna lagt om retoriken. Det gäller i hög grad också invandring och integration. Statsministern framhöll att hennes regering stramat åt invandringen rejält och att arbetskraftsinvandringen ska strypas ytterligare. Märta Stenevi håller kvar vid sin gamla världsbild på samtliga områden, vilket också blev tydligt i partiledardebatten. Om Miljöpartiet klarar riksdagsspärren är steget långt tillbaka till den socialdemokratiska värmen.
Alliansen upphörde att existera efter förra valet, något som nogsamt noterades i medierna. Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna skriver numera debattartiklar ihop, senast på söndagen i form av en pensionsreform som ska svara på Socialdemokraternas och Vänsterns planerade pensionärsbidrag (DN Debatt).
Centerpartiet som inte vill ha något samröre med Sverigedemokraterna – eller med regeringar som samarbetar med dem – har därmed Socialdemokraterna kvar som realistisk partner efter höstens val.
Det är möjligt att Socialdemokraterna och Magdalena Andersson lyckas behålla makten. Det brukar ju sluta så. Men hur rödgrön blir en sådan regering? Vänstern och Miljöpartiet känner sig knappast hemma i den, åtminstone om man lyssnar till när partiledarna pratar politik. Fast när makten lockar är det inte alltid sakpolitiken som avgör, vilket den senaste mandatperioden gjort än mer klart.
