Andersson och prioriteringarna
När regeringen föreslår en familjevecka är det något som efterfrågas av en del arbetande människor som vill tillbringa mer tid med sina barn. Man kan tycka att det är en utmärkt reform, med sympatiska drag. Men då måste också avvägningarna redovisas, vilket finansministern hoppade över vid sin presskonferens om statsbudgeten. Då är ändå ekonomi, hushållandet av knappa resurser, ministerns specialområde.
Familjevecka betyder att något annat väljs bort. Den ska betalas. Den kalkylen kan göras på flera sätt. De direkta kostnaderna för ersättningarna är en del, den uteblivna produktionen en annan. Då rusar siffrorna i excelarket amok.
Familjeveckan riktar sig inte heller till vissa yrkesgrupper, vilket finansministern lät påskina. Men i praktiken betyder familjevecka också att poliser, busschaufförer och sjuksköterskor under sina lediga dagar måste ersättas av andra poliser, busschaufförer och sjuksköterskor. Om nu arbetet ska utföras. De arbetande som inte får ta del av förmånen, de som inte är föräldrar till barn i den åldern, får betala mest och får ut minst.
För sjukvårdens del har pandemin inneburit att vårdpersonal haft svårt att få ut sin ordinarie ledighet, under perioder har krisavtal aktiverats. Även under normala somrar är det ofta svårt för den mest efterfrågade personalen inom sjukvården att ta ut semester. Om personal med barn får mer ledighet ska fler luckor fyllas.
Det är generellt ett stort bekymmer att det är så klent ställt med viljan att tala om prioriteringar och avvägningar. I miljardspridandet framhålls det mesta som angeläget för staten, men den uppenbara frågan är då varför man inte koncentrerar sig helt och fullt på det allra viktigaste. Det enkla svaret är att det handlar om valfläsk, men det finns anledning att undra om det är en riktig socialdemokratisk slutsats att detta är vad som drar flest röster 2022. De uppenbara problemen i Sverige handlar snarare om den grova brottsligheten, om utanförskapets alla delar i allt från bristande utbildning till arbetslöshet, om kulturkonflikter, om svag beredskap mot inre och yttre hot, om en allt mer påtaglig elkris och om näringslivets långsiktiga överlevnadsförmåga. De handlar inte om för få lediga dagar.
Fast regeringen satsar ju också på allt det där verkligen viktiga? Ja, den hävdar det. Men tyvärr tyder inte mycket på att regeringen förstått den verkliga betydelsen av prioriteringar.
Så återstår då frågan vad som nu händer med budgeten?
Stefan Löfven ska avgå, Magdalena Andersson ska väljas som partiordförande och sedan ska riksdagen återigen släppa fram en socialdemokratisk statsminister och regering. Magdalena Andersson, om hon tar sig igenom dessa hinder, ska sedan tillsammans med sin nya finansminister få budgeten genom riksdagen. Vänsterpartiets och Centerpartiets charader är en del i det skådespelet. Dit hör också övriga partiers agerande och vilja att rösta på andras budgetar när den egna har fallit. Efter rambeslutet om budgeten ska dessutom de enskilda budgetområdena behandlas i utskotten och klubbas i riksdagen, vilket öppnar för ytterligare politiska strider. Det blir säkert höjdpunkter för politiska journalister, men kanske inte lika uppskattat av svenska folket i stort. Det är för också tveksamt om familjeveckan är så efterfrågad som Magdalena Andersson räknar med.
