Andersson mot klabbet
Magdalena Andersson skulle vända stenar. Hon har i alla fall vänt på en rejäl bumling, en som hon inte hade räknat med själv: Sverige och Finland har ansökt om Nato-medlemskap. Det går inte att undvika tanken på vad som hade hänt med Stefan Löfven fortsatt vid rodret. Så sent som 1 april deklarerade Löfven, som nyvald ordförande i Stockholms internationella fredsforskningsinstitut, Sipri: ”För egen del har jag inte blivit överbevisad om att vi plötsligt skulle få en säkrare situation om vi lägger Natogränsen alldeles intill Ryssland i hela Europa.” (YLE 1 april)
Med regeringen Löfven hade Sverige riskerar att stå kvar i ett säkerhetspolitiskt vakuum, som ensam ”buffert” enligt Kremls önskemål. En i sanning obekväm och farlig position.
Magdalena Andersson lyssnade på försvarsmakten, sina utländska kollegor, skaffade ny statssekreterare i utrikes- och säkerhetsfrågor och lade radikalt om kursen. Försvarsministern hade bara att haka på för att överleva på sin post. Resten av ministrarna körde på genom att hålla tyst så länge det gick och övriga partiet fick bara hänga med. Även om skånska socialdemokrater yttrade besynnerliga ord om att våra barn kan tvingas att försvara Ungern (Aftonbladet TV).
Det är klart att Magdalena Andersson förtjänar beröm för detta ledarskap. Det är lika klart att det gör henne populär i nya läger. I kris och med krig i Europa och med ett faktiskt hot mot flera länder i norra Europa, inklusive Sverige, så gjorde statsministern vad som behövdes.
Det är nu bara inledningen. Nato-medlemskapet ska ros i hamn, Turkiet blidkas av övriga Natoländer, förhandlingar genomföras och Sverige uppfylla sina åtaganden. Det kommer att ta tid och det är inte på något sätt givet att Natofrågan härmed är överstökad och bortplockad från valrörelsen. Förmodligen är det tvärtom, säkerhets- och försvarspolitiken är numera så central den kan bli.
Magdalena Anderssons stora problem är laget runt omkring. Vänsterpartiet kommer fortsatt att ladda på om att Nato-medlemskapet söktes utan demokratisk förankring, att det med Nooshi Dadgostars ord riskerar ”leda till eskalering i vårt närområde”. Hur ska Magdalena Andersson styra en regering med en sådan partner och budgetunderstöd?
Miljöpartiets – om det finns kvar i riksdagen – var uppenbarligen en belastning i regeringsställning. Det lär inte bli lättare med under dessa nya förutsättningar.
Till det kommer att regeringen ÄR Magdalena Andersson. Runt om henne finns det ministrar som i sig är svaga och som leder områden där Sverige har stora problem: energin, kriminaliteten, skolan, integrationen. Och så en försvarsminister som blivit överkörd men försöker låta som att han hållit i ratten hela vägen. Det finns knappast ett starkt kort i regeringen, ingen som drar väljare – utom Magdalena Andersson. Genom valrörelsen kan allt göras från S-strategerna för att fokus ska läggas på henne. Men vad händer sedan?
Magdalena Andersson kom till makten med en minoritetsregering som inte klarar hem en egen budget. Efter valet ska hon återvinna makten – trots sina kollegor – och ro hem en budget.
I det här läget borde det ha funnits en samlad borgerlig opposition. Tyvärr saknas den. Det är inte otroligt att Sverigedemokraterna kommer att kräva regeringsposter, vilket kommer att ställa Moderaterna och Ulf Kristersson i ny besvärande sits. Ett Liberalerna som klarar riksdagsspärren kommer då att åter hamna i internt krypskytte över röda linjer. Centerpartiets Annie Lööf kan ropa ut i öknen om den breda mitten.
Borgerligheten har haft flera år på sig till att omformulera sig, till att hitta gemensam styrka och form, att vinna opinion – även från SD – med en kombination av återställningspolitik och framtidsoptimism. Att den har misslyckats med det, knappast ens försökt, är Magdalena Anderssons möjliga räddningsplanka.
