GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Andersson hade inget alternativ

Den nya regeringen gick till val på att komma till rätta med det Stefan Löfven misslyckades med. Det gjorde även Magdalena Andersson – men hon saknade kompisar som ville samma sak.
Ledare • Publicerad 1 december 2022
Detta är en ledarartikel som uttrycker Trelleborgs Allehandas politiska linje. Trelleborgs Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Magdalena Andersson (S) gick till val på att rensa upp efter Löfven.
Magdalena Andersson (S) gick till val på att rensa upp efter Löfven.Foto: Pontus Lundahl/TT

”Regeringen vill göra Sverige till ett sämre land” slogs det nyligen fast på ledarplats i oberoende liberala Dagens Nyheter. Det sammanfattar väl DN:s hållning till den nya regeringen, något som går från A till Ö i tidningen. Regeringen har redan hunnit misslyckas på alla områden om man får tro beskrivningarna. Klimatet har svikits, bränslepriserna inte sänkts och Johan Pehrson har senap på skjortan.

Det är självklart så att mediernas roll är att granska regeringen. Det finns anledning att kritisera att allt för stora löften om snabba åtgärder för lägre bränsle- och elpriser gavs före valet. Det viktigaste borde dock vara hur den nya regeringen lyckas med sina långsiktiga mål om att få ner brottsligheten, stärka försvaret, förbättra integrationen och – ja – minska invandringen. Alla mål som för övrigt den kortvariga socialdemokratiska regeringen under Magdalena Andersson också ställde upp och som Andersson står fast vid. Andersson kritiserar inte Tidö-avtalet på de punkterna, utan talar om att det var S som inledde ”paradigmskiftet” (Expressen 25/10).

När Socialdemokraterna kom till makten 2014 var dock målsättningen en helt annat. Stefan Löfvens övergripande mål var att få ner Sverige till lägsta arbetslösheten i EU. Det misslyckades så rejält att det målet försvann upp i intet – efter ett några år talade ingen socialdemokrat frivilligt om det.

Löfven avgav däremot inga löften om att ta tag i den grova brottsligheten. Inte heller om att säkra elsystemet och stå upp för kärnkraften, den som han en gång som ordförande i IF Metall vurmat för. Någon omsvängning av försvarspolitiken skedde inte, trots att det ryska hotet blev allt tydligare år för år. Regeringen stod fast vid att alliansfriheten tjänade Sverige väl. På tre avgörande punkter uppvisade Löfven-regeringarna skadlig passivitet. Det ska sägas att även Allians-regeringar och tidigare socialdemokratiska regeringar har bidragit till att låta väsentliga delar av samhällsstrukturen erodera.

Löfvens tid i politiken präglades av det politiska spelet, att på olika sätt nå och behålla makten. Medierna fascinerades av det, tacksamt som det är att skapa konflikter kring. Under tiden fortsatte viktiga bitar av landets infrastruktur att urholkas. Alla sakfrågor skymdes av SD-frågan. I den politiska bevakningen var det den som fortsatt stod i fokus och de hårdaste utfrågningarna kom att gälla hur man ställde sig till SD och man sagt det ena eller det andra. Allt medan hus sprängdes, barn sköts ihjäl och elsystemet krackelerade.

Först när Magdalena Andersson tillträdde blev det på allvar klart att Socialdemokraterna också insett vartåt det barkade. Anderssons tillträde blev en enda stor uppgörelse med Löfven. Brottsligheten skulle bekämpas till varje pris. Den totala missbedömningen av säkerhetsläget blev uppenbar i februari 2022 och Andersson fick dumpa hela det socialdemokratiska arvet i Östersjön.

Andersson hade bara ett enda politiskt budskap i valrörelsen 2022 och det var att svenskarna skulle rösta på henne så att hon kunde ordna till det som regeringen Löfven hade misslyckats med.

Andersson klarade inte av att vinna, hennes allierade partier blev för svaga. Och om Andersson hade vunnit med de kamraterna så hade hon haft att göra med partier som inte köpt hennes verklighetsbild när det gäller Nato, kärnkraft, invandring och integration.

Det inte utan att man kan misstänka att Andersson hellre hade hängt med på slottet med Kristersson och gänget.

Petter BirgerssonSkicka e-post