Amanda Wollstad: Amanda Wollstad: Personalbristen är ett hot mot rikets säkerhet
I veckan observerades ett ryskt bogserfartyg agera misstänkt utanför Ystads kust, en incident som utreds av Försvarsmakten som en möjlig kränkning. Marinen arbetar dygnet runt för att bevaka svenskt territorialvatten, men gränsen är lång, skroven få och besättningarna överarbetade. Precis som stora delar av den övriga Försvarsmakten.
I onsdags skrev försvarsminister Peter Hultkvist och finansminister Mikael Damberg i en debattartikel i Aftonbladet där de vill öka antalet värnpliktiga från dagens 5 500 till 8 000 per år fram till år 2025, och därefter 10 000 om året. Att säkra Försvarsmaktens behov av personal nämns visserligen som en anledning, men framför allt skrivs det om folkförankring och folkförsvar.
Bara timmar senare var Liberalernas Allan Widman ute och föreslog att alla svenska 18-åringar ska göra värnplikt, i alla fall i tre månader.
Och visst är det viktigt med folkförankring, med försvarsvilja och nationell sammanhållning. Det visar inte minst Ukraina, som i veckan har försvarat sitt land i sex månader, trots i princip omöjliga odds.
Men främst i de ukrainska leden står professionella, välutbildade och samövade yrkessoldater. Det var de som kunde mobiliseras morgonen den 24 februari, när invasionen blev verklighet och Moskva räknade med att kunna ta Kyjiv på tre dagar.
Under sommaren har två nyheter gett en ögonblicksbild av den personalkris den svenska Försvarsmakten står inför: Dels om stridspiloterna som lämnar för tjänstledigt och andra arbeten, i huvudsak på grund av missnöje med löner och villkor. Dels om de anställda soldater som gjort sina maximala tolv år i Försvarsmakten och som nu tvingas gå – trots att de själva anser att de har mer att ge.
Problemen är återkommande, och många delar av myndigheter är hårt drabbade. Försvarsmakten är inte en tillräckligt attraktiv arbetsgivare, och har inte möjlighet att erbjuda tillräckligt bra villkor för att locka och behålla personal.
I det säkerhetsläge vi befinner oss i är det bekymmersamt. Försvarsmakten ska växa och beredskapen ska öka – men i många funktioner går personalen redan på knäna för att upprätthålla dagens nivå.
Att politikerna bjuder över varandra om hur många som ska göra värnplikten löser inte de problemen, i synnerhet inte på kort sikt. Försvarsmakten har ju knappt kapacitet att utbilda dagens kullar.
Som så mycket annat när det gäller den senfärdiga militära upprustningen är det allt på en gång som gäller. Fler måste rekryteras, fler måste behållas, och fler måste lockas tillbaka. Personalfrågor är kanske inte lika glamourös som nya vapensystem och regementen, men inte mindre viktigt. Ytterst är det soldaterna, sjömännen och officerarna som ska försvara landet. Utan dem står Sverige värnlöst.
