GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Amanda Wollstad: Försvarsmakten markerar närvaro – de är välkomna

Nyligen avslutades Våreld, slutövning för värnpliktiga vid de södra regementena men också en övning för anställda och tidvis tjänstgörande soldater.
Amanda Wollstad
Gästkrönika • Publicerad 6 juni 2022 • Uppdaterad 7 juni 2022
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Trelleborgs Allehanda politiska etikett är liberal.
Våreld 2022.
Våreld 2022.Foto: Torun Börtz

Våreld har inneburit en ökad militär närvaro i Skåne. Det har skjutits, transporterats och spärrats av. Ändå har klagomålen varit förvånansvärt få.

I många år följde de som ett brev på posten när Försvarsmakten övade. Protester om att djur stördes, resan till arbetet försenades, miljön påverkades och rekreationsområden avlystes. Media eldade på och ställde ansvariga på Försvarsmakten till svars. Skulle det verkligen vara nödvändigt att störa vanliga människors vardag för att öva? Tänkte ingen på djuren? Varför skulle vi öva för krig om det är fred vi vill ha?

Måhända är Försvarsmakten tydligare i sin kommunikation nu för tiden, men något verkar också ha hänt med den allmänna synen på militär närvaro. Buller och trafikstörningar framstår plötsligt som ett väldigt lågt pris att betala, när kriget rasar mindre än hundra mil bort. Plötsligt blir svaret självklart: vi övar för krig just därför att det är fred vi vill ha. För att vi inte vill ha det som i Ukraina. Och om det värsta ändå skulle hända vill vi kunna kämpa lika tappert.

Den 29 maj högtidlighölls veterandagen runt om i Sverige. I Trelleborg invigdes en minnessten i Östervångsparken i söndags. På veterandagen förra året invigdes en vid Anna Lindhs plats vid småbåtshamnen i Ystad. Sverige må inte ha varit i krig på över 200 år, men tiotusentals svenskar har stridit i svensk uniform, ibland dem nästan 7 000 skåningar. Deras erfarenheter och upplevelser tar plats i allt fler städer när minnesplatser och ceremonier påminner om vad människor är beredda att offra för fred och frihet, inte bara för det egna landet.

Rekordmånga söker sig till Hemvärnet, intresset för att gå med i någon av de skånska bataljonerna har inte varit så stort sedan andra världskriget. Tidigare värnpliktiga vill fräscha upp sina kunskaper, men många som aldrig tidigare drömt om att dra på sig uniformen har också anmält intresse. Så många att Försvarsmakten har svårt att hinna med säkerhetsprövningar och utbildningar.

Samtidigt ska fler unga skånska män och kvinnor tas ut till värnplikt när Försvarsmakten ska växa, helst i alla led samtidigt. Värnplikten är omdiskuterad, på mer eller mindre goda grunder, och framhålls ibland som universallösning på allt från ungdomskriminalitet till vikande sysselsättningstal.

Allt sådant är irrelevant, värnplikten ska för att överhuvudtaget ha ett existensberättigande vara ett svar på Försvarsmaktens personalbehov och inget annat. Men visst bidrar en allt allmännare plikt till en större förståelse för den militära verkligheten. För varför vi har ett försvar, varför vi rustar, övar och rekryterar.

Kriget i Ukraina påminner om att den eviga freden inte var så evig som vi hade hoppats. Men också att det går att göra motstånd. Att frihet och demokrati kan och måste försvaras.

I slutändan är det därför vi har en försvarsmakt, därför vi måste ha en försvarsmakt. För att med vapen i hand försvara vår demokrati och vår frihet. Ju snabbare den insikten åter blir allmän, desto bättre. Och den här gången får vi inte tappa bort den kunskapen igen.

För visst är det fred vi vill ha - och vi är beredda att försvara den.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svenskt Tidskrift