Älskade riskkapital
De är så små att de knappt syns var för sig. Tillsammans utför de en enorm mängd arbete. Utan dem skulle 800 000 jobb inte ha kommit till de senaste 20 åren. Och kommunerna hade blivit utan en tredjedel av sina skatteintäkter. (Välfärdsskaparna, rapport från Företagarna, september 2013)
Småföretagen är en förutsättning för att det ska finnas någon välfärd att tala om. Och marknadsekonomin är en förutsättning för att det ska finnas småföretag.
När Miljöpartiet presenterade sin satsning på utanförskapsområden ingick en satsning på småföretag. Det i sig är inget unikt. Till och med en och annan vänsterpartist kan tala vackert om småföretag – så länge de förblir små och inte ägnar sig åt tjänster som socialisten vill ha monopol på.
Miljöpartiet kopplade dock inte småföretagande till skatteintäkter utan till skatteutgifter. 12 miljarder kronor vill partiet lägga på Startcentraler, där socionomer och arbetsförmedlare ska arbeta tillsammans med företagslotsar som hjälper företag att hitta rätt i ”byråkratiska djungler”. Det väcker frågor. Exakt på vilket sätt ligger småföretagande inom socionomers och arbetsförmedlares expertområde? Och om de byråkratiska djunglerna är så igenväxta att inte ens politiker kan se igenom dem, borde inte den omedelbara slutsatsen då vara att ta fram macheten och hugga upp farbara vägar?
Att driva företag är inget som lärs ut på startcentraler bemannade med offentliga tjänstemän. Förslaget är ett exempel på politikers märkliga förhållande till småföretagande. Det framställs som något gulligt, trevligt och en utväg för den som av någon anledning inte får en ”riktig” anställning. Sådant är nu inte företagandet. Det är på blodigt allvar. Den som är, varit, eller levt nära en egenföretagare vet vad det handlar om. Drivkraften i att lyckas med något på egen hand, att vara sin egen riskkapitalist genom att sätta huset i pant. Att inte kunna peka på ett kollektivavtal, stänga porten till jobbet och förklara att arbetsdagen är slut och att semester på fem veckor nu väntar. Att stånga huvudet mot momsblanketter och se hur ett myndighetsbeslut kan omkullkasta förutsättningarna på en dag. Att vilja göra något bättre och smartare än andra.
När det talas om privata företag och välfärd är det ofta med hårda ord om riskkapitalister och skatteparadis inblandat. Skattekronor ska inte försvinna till kanalöar och bli lätta byten för skrupellösa girigbukar.
Ingen behöver tveka om att avarterna finns. Men den som slänger alla ägg och slaktar alla hönor för att ett ägg visat sig vara ruttet får aldrig äta pannkakor.
När de goda resultaten av privata barnmorskemottagningar, friskoleföretag och äldreboenden göms och glöms, förtalas och rentav hotas att förbjudas, då går en hel sektor miste om den välfärdskraft som finns i de privata initiativen. Människor som arbetar med andra människor ska inte få möjlighet att utveckla sina idéer, testa sina arbetssätt, säga hejdå till sina chefer och visa att det visst går att göra bättre – för att ett gäng politiker och kulturjournalister har lärt sig att stava till riskkapital utan att förstå vad det betyder.
Riskkapitalet finns överallt, i små och stora doser. Det är på dess avkastning vi alla lever. Tar man död på riskkapitalisterna tar man död på arbetsmyrorna.
