Allt mellan hopp och förtvivlan
Flickan avlider kort därefter. Anhöriga till flickan anmäler händelsen och vid en obduktion hittas mycket höga halter av morfin och narkosläkemedlet tiopental i ett blodprov.
Detta är bakgrunden till ett av de senaste årens mest uppmärksammade rättsfall där en barnläkare nu står inför rätta, åtalad för dråp eller försök till dråp. Barnläkaren är anklagad för att ha gett flickan en dödlig dos av tiopental.
Det har nu gått nästan tre år sedan flickan dog. Hon föddes för tidigt i juni 2008. Ett par dagar efter födseln fick hon dropp med för hög koncentration av natriumklorid. Därefter konstateras det att hon har en dubbelsidig blödning i hjärnan. Tre månader senare konstateras att hennes liv inte går att rädda och respiratorn stängs av. När, var och hur flickan sedan har fått den dödliga dosen av tiopental råder det delade meningar om. Domstolen har att pröva om barnläkaren är skyldig eller inte. Läkaren själv nekar till alla anklagelser.
Det är ett mycket komplicerat fall vilket även den långa rättsprocessen vittnar om. Från flera håll har åtalet mot barnläkaren ifrågasatts. Straffrättsexperten Madeleine Leijonhufvud skriver på DN debatt på måndagen att åtalet mot barnläkaren inte har någon grund i straffrätten. Hon menar att det råder ansvarsfrihet efter att respiratorn har kopplats ur. I det läget kan det vara etiskt riktigt att ge smärtlindrande medel även om detta i sin tur påskyndar den dödliga utgången, skriver hon.
På tisdagen svarade riksåklagare Anders Perklev på Leijonhufvuds debattartikel. Han bemöter inte sakförhållandena utan konstaterar istället att det inte är möjligt att ”helt lämna straffrätten utanför den medicinska sjukvården”.
Det går att förstå hans hållning men det blir inte mycket kvar av resonemanget när slutsatsen är att en åklagare väcker åtal när denne gör bedömningen att det på objektiva grunder blir en fällande dom.
Den medicinska vården kan självklart inte helt lämnas utanför straffrätten eftersom ingen sektor i samhället är helt förskonad från brott. Däremot är frågan om det aktuella fallet är lämpligt att ta upp i en domstol. Det troliga utfallet är att läkaren frias och att flera frågor förblir obesvarade för barnets anhöriga.
Vi har all anledning att förvänta oss mycket av sjukvården. Samtidigt ska vi vara medvetna om sjukvårdens begränsningar både vad gäller samhällets resurser och de medicinska möjligheterna. Sjukvården hanterar många svåra frågor som inte alltid har enkla svar. Därför måste vi påminna oss om att sjukvården är en plats som rymmer allt mellan hopp och förtvivlan.