Allt hetare på Svalbard

Och gevären är också de enda vapen som finns på ögruppen Svalbard i Ishavet norr om det norska fastlandet. Sedan Svalbardtraktaten ingicks 1920 i Paris är området en demilitariserad zon.

Så har det ”arktiska undantaget” blivit ett erkänt begrepp i freds- och konfliktforskningen. Ofta omtalas Svalbard som en ”speciell plats och en fredszon” utan militär närvaro och där staterna med intressen i regionen hänskjutit tvister och konflikter till fredliga förhandlingar inom bland annat det Arktiska rådet.

Lugnet på Svalbard är emellertid alltmer skenbart. Med klimatförändringar smälter fredsambitionerna bort. Skaren brister när vi vandrar och den öppna fjorden var i maj för inte så många år sedan täckt av is. Att klimatförändringar och säkerhetspolitik hänger samman är inget nytt. Addera sedan Rysslands invasion av Ukraina och ögruppens framtid tecknas allt oftare i hotande färger. Arktiska rådet, omtalat som kandidat till Nobels fredspris, har tvingats att pausa verksamheten efter Putins Ukrainakrig.

I Barentsburg ligger ett ryskt gruvsamhälle vars betydelse symboliseras av en närvarande konsul utsedd av Moskva. Kolbrytningen är i dag mer eller mindre ett motiv för närvaro. Det sägs hälften på allvar hälften på skoj att det godsfartyg som ska exportera kol till ryska hamnar egentligen bara cirklar runt i fjordarna. Brytningen har aldrig varit lönsam och i samhället bor i dag endast ett par hundra ryssar och ukrainare som arbetar i gruvan.

Istället har gruvsamhället allt mer blivit ett turistmål där efter en snöskotertur skattefri vodka kan konsumeras i baren.

Nu är det stopp för turerna från gruvsamhället Longyearbyen. Turistföretagen bojkottar ryska intressen. Och samtidigt började de ryska etableringarna att betraktas med allt mera misstänksamma ögon redan före invasionen i Ukraina.

Gruvnäringen håller på att omvandlas till industriminnen över hela ön. Flera tidigare ryska gruvorter är i dag rena spöksamhällen. Moskvas strategiska närvaro går istället mer mot satsningar inom den växande turismindustrin och på forskning.

Även Kina flyttar fram positionerna i regionen och försöker definiera sig som en ”när-Arktisk-nation”. På Svalbard finns i Ny Ålesund Den arktiska Gula flodenstationen med ett fokus på bland annat klimatstudier.

Ingen tvekan råder om att Fastlands-Kina räds klimatförändringar med tanke inte minst på landets stora låglänta områden längs kinesiska sjön. Men samtidigt syftar den kinesiska arktistrategin till att säkra de handelsvägar som uppstår när polarisen smälter. Genom att utöka närvaron i Arktis vill Pekingregimen också tvinga in sig om en medlem i det Arktiska rådet där landet i dag blott har en observatörsstatus. Det öppnar för konflikter när Japan, Indien och till och med sjöfartsnationen Singapore alla intresserar sig för området.

Vad spelar då en 100-år gammal traktat för roll som Ryssland aldrig riktigt gillat då den arbetades fram medan revolutionen pågick i landet?

Någon bofast befolkning med minnen finns inte på ögruppen.

Men bilderna från tyska bombningar och platser som förknippas med förlista brittiska fartyg från det andra världskriget påminner om de begränsade skydd traktaten ger om konflikten bryter ut.

Särskilt som ögruppen ligger i ett strategiskt viktigt område. Vid en militär konflikt är kontrollen av norra Finland, Norge och Svalbard omistlig med tanke på Rysslands stora flottbas i Murmansk.

Vår båt stannar plötsligt på vägen hem från dagens expedition. Utanför den övergivna ryska byn Grumant har kaptenen fått syn på något oväntat.

Denna gång är det dock en valross och inte någon rysk atomdriven u-båt. Än så länge framstår Svalbard ändå som ett paradis.