Annons
Ledare

Petter Birgersson: Allmänhetens förtroende är allt

Den genomsnittlige medborgaren är inte expert på ersättningsrätt och statliga skadestånd. Däremot på vilka utfall som är åt skogen.
Petter BirgerssonSkicka e-post
Ledare • Publicerad 24 augusti 2021
Petter Birgersson
Detta är en personligt skriven text i Trelleborgs Allehanda. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Förtroendeförvaltare.
Förtroendeförvaltare.Foto: Magnus Andersson/TT

Det uppmärksammade fallet med den våldtäktsman som erhöll 840 000 kronor efter att ha suttit fängslad längre tid än vad som hade varit fallet om hans ålder fastställts till att vara under 18 år vid gärningarna, har väckt starka känslor hos många. Det är högst förståeligt. Ersättningens existens och nivå är provocerande. Ställt i relation till offrens skadestånd, i ett av fallen 225 000 kronor, är det än mer orimligt. Till det kommer att gärningsmannens skadestånd från staten inte kan användas till att betala offrens skadestånd, de är hänvisade till allmänna brottsofferfonden.

Annons

Gärningsmannen begärde dock resning hos Högsta domstolen, HD, med hänvisning till nya bevis de tagit fram för att visa att han vid brottet varit under 18 år. HD godkände dem och straffet sänktes därför till två års fängelse. För de 14 månader våldtäktsmannen satt fängslad utöver dessa två år fick han sedan skadestånd av Justitiekanslern, JK. Ett skadestånd som också blir större vid lägre ålder och vid grövre brottslighet som leder till längre straff. Enligt JK är inte regeln om att skadeståndet kan sänkas eller utebli om man försatt sig i situationen genom exempelvis ett falskt erkännande tillämplig.

JK har troligen gjort rätt bedömning enligt gällande lagar. Som juridikprofessorn Mårten Schultz twittrade: ”Augusti 2021. Månaden då alla blev experter på ersättningsrätt och trodde att de kunde tolka rättsläget bättre än landets (näst) främsta expertmyndighet i ämnet.”

Det är samtidigt högst troligt att ingen lagstiftare förutsett ett sådant skadeståndsfall, där staten inte tvekar om att domstolen har gjort rätt bedömning av bevisläget när det gäller brottet men där åldersbedömningen av gärningsmannen inte varit tillräckligt säker. Ålder är rimligen något som lagstiftarna tidigare har tagit för givet att en rätt känner till vid ett brott begånget i Sverige.

Knappast hade heller någon lagstiftare tänkt sig att en högre ersättningsnivå för någon som suttit oskyldigt dömd för ett mycket grovt brott skulle komma att ge högre ersättning till någon som faktiskt har begått brottet. Det är möjligt att JK hade kunnat tolka det annorlunda i detta fall, men det troliga är ändå att expertmyndigheten även här har gjort rätt bedömning av rättsläget, precis som Mårten Schulz konstaterar.

Men allmänheten är expert på något annat än ersättningsrätt, nämligen känslan för när ett utfall blir uppenbart fel. Här har ett extremt grovt brott begåtts med total empatilöshet. Straffet är redan från start kortat för att flera brott har behandlats samtidigt. Statens frihetsberövande är grundat på att gärningsmannen är skyldig, vilket är ställt utom rimligt tvivel.

Egentligen finns inget straff staten kan tillämpa som motsvarar ondskan i handlingen, men allmänheten köper att lagstiftarna och domstolarna måste ha andra aspekter i åtanke än den omedelbara instinkten för vad en sådan gärningsman förtjänar. Men när den balansen tippar över till att en skyldig gärningsman får ett mycket kort straff i förhållande till gärningen och dessutom ska ersättas med mycket höga belopp, flera årslöner efter skatt för de flesta, då upplöses det förtroendet. Då spelar det ingen roll om JK har gjort rätt eller fel bedömning av rättsläget, om lagstiftarna medvetet skapat förutsättningarna eller inte lyckats formulera sig exakt nog, om domstolarna har gjort korrekt bevisvärdering eller slarvat, inte heller om juridikprofessorer och advokater kan förklara att experterna vet vad de gör medan allmänheten bara går på känsla. Det står klart staten har svikit brottsoffren och skickat en faktura till skattebetalarna på skadestånd till en grov sexualbrottsling och misshandelsförövare.

När jurister talar om rättssäkerhet och förtroende för rättsstaten glömmer många av dem bort att allt det där också kan falla samman om allmänhetens förtroende för staten raseras. Om en juridikprofessor eller en advokat ställs inför en läckande vask och rör som sprutar vatten skulle ingen komma på tanken att anföra ”sedan när är du expert på rörmokeri?” Det är uppenbart att det läcker och att någonstans brister det, och oavsett om det är materialet, vvs-montören eller handhavandet måste flödet stoppas innan det svämmar över.

Att som politiker tala om att man vill åtgärda sprutande läckor i rättssystemet är inte populism. Det är snarare att rädda det som håller ihop demokratin och rättsstaten: allmänhetens förtroende för politiker, domstolar och myndigheter.

Annons
Annons
Annons
Annons