Alliansens moder

De skapade det Nya Moderaterna som gjorde en borgerlig regeringsbildning möjlig. Då glömmer man en viktigt person: Maud Olofsson.

Det dominerande borgerliga partiet under 1970-talet körde sedan ett par decennier i nedförslöpa. Väljarna hade svårt att placera partiet på den politiska kartan efter Olof Johanssons och Lennart Daléus år som ledare. Inte ens partiet kunde definiera sin ideologi: ”ekohumanism” var ett lamt försök. Öresundsbromotstånd, nja till EU och affischer med icke-budskapet ”Det är jag som är Lennart” hade suddat ut partiets konturer. I storstäderna var C:et nästan raderat ur alfabetet. Maud Olofsson klev in och gjorde klart att Centern skulle vara ett social- liberalt modernt parti och ett parti som utmanade Socialdemokraterna om makten. För Göran Persson betydde det att en mittenpartner försvann. Svaret blev att försöka trycka till dess nya partiledare, åtminstone enligt Maud Olofssons beskrivning i Jag är den jag är (Wahlström & Widstrand). Hon skulle framställas som skrikig, illa påläst och dominant. ”Jag tror att det som framför allt provocerade Socialdemokraterna var att jag stod för en del av Centerpartiet som de inte sett på många år: entreprenörscentern och småfolkscentern.”

Tidigt i boken gör Maud Olof- sson en analys som påminner om den som Moderatledaren Gösta Bohman en gång gjorde, och som Lars Tobisson beskrivit i sin biografi över Bohman. Den att det som kallas blockpolitik var det enda sättet att bryta Socialdemokraternas ständiga roll som regeringsbildare.

Olofsson skriver: ”Så länge block- politiken var satt ur spel kunde Social- demokraterna regera med än den ena, än den andra och därmed be- hålla makten. Nu var jag den som återskapade blockpolitiken och var den direkta orsaken till att Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten. Det har de fortfarande inte förlåtit mig.”

2002 var Olofssons första val som partiledare. Hon bröt en trend där Centern sedan 1973 – partiets rekordval med 25 procent av rösterna – backat i åtta raka riksdagsval. Moderat- erna under Bo Lundgren gjorde ett uselt val. En borgerlig regering sågs av de flesta som osannolik, erfarenheterna från 1970-talet och det korta försöket i början av 1990-talet var inte allt för goda.

Otur med tajmingen eller inte, borgerliga regeringar förknippades med osäkerhet, Göran Persson med stabilitet och rikshushållning. De fyra borg-erliga partierna bytte väljare med varandra och gjorde bottennapp och toppenresultat om vartannat. Men bilda ett regeringsalternativ kunde de inte. Det illustreras väl av de första stapplande stegen vid Almedalen 2002. De fyra partiledarna Maud Olofsson, Bo Lundgren, Lars Leijonborg och Alf Svensson hade kallat till presskon-ferens.

Det fanns sedan tidigare inte ens en bild på dem tillsammans. Partierna var oense om det mesta från fastighetsskatt till kärnkraft och familjepolitik. Ett möte på hotellrummet inför presskonferensen gav inget mer än att arbetsgrupper skulle tillsättas. Hungriga medier gjorde det och den gemensamma bilden till en nyhet. Det som fotograferades var inte ett rege-ringsalternativ.

2002 gjordes försök att bilda en mittenregering, med MP, KD. C och FP. ”Jag och partisekreterare Jöran Hägglund kom fram till att en mittenregering skulle vara för riskabel. En sådan regering fick helt enkelt inte misslyckas. Det vore samma sak som att cementera ett socialdemokratiskt maktinnehav för lång tid framöver.” Maud Olofsson beskriver att Lars Leijon- borg var ivrigast i försöken att få ihop en mittenregering.

Men Olofsson kände inget större förtroende för Leijonborg och såg inte heller att regeringen skulle överleva då det hade krävts stöd från Moder- aterna för att få igenom politiken i riksdagen. Centern lämnade regeringsförhandlingarna. Göran Persson regerade vidare. Klokt menar Olof-sson: ”Att vi satte stopp för mittenregeringen var som jag ser det av- görande för att vi två år senare kunde bilda Allians för Sverige.”

Alliansbildandet hemma hos Maud Olofsson i Högfors ett par år senare var inte följden av en genomtänkt pr-strategi. Ett förslag från Maud Olofsson om att träffas i Högfors gjordes offentligt i ett sommartal av Fredrik Reinfeldt. Det slutade inte med bad i tunna, men väl med övernattning och trädplantering. Alliansen var bildad. Göran Perssons långa regeringsinnehav gjorde att det var sug efter något nytt hos väjarna och medierna.

Avgörande för Alliansens tillkomst var förtroendet mellan Maud Olof-sson och Fredrik Reinfeldt. De båda förnyade sina respektive partier, från varsitt håll blev de mer lika varandra. För Centern innebar det faktiskt en fortsatt ökning 2006 – samtidigt som Moderaterna gick kraftigt framåt.

Politiskt fick de båda sin belöning, Reinfeldt blev statsminister och Maud Olofsson vice statsminister med ansvar för näringslivsfrågorna. Centern fick stor plats i svensk politik, även om procenttalet i röster fortfarande låg på ensiffrig nivå. Flera då kontroversiella reformer genomfördes, som Rut-avdraget, socialförsäkringssystemen och jobbskatteavdraget.

Olofsson beskriver hur hon växte upp underenkla förhållanden och att hon långt upp i vuxen ålder försörjde sig och sin familj med knapra inkomster. Någon akademisk skolning har Olofsson inte, vilket hon menar var särskilt jobbigt för Socialdemokraterna att hantera. Det är en nyttig påminnelse i en offentlig debatt där det ofta framstår som att vänster är att slå underifrån och att allt höger om socialdemokratin är att slå neråt.

Maud Olofssons sista val blev inte en jublande framgång. Den inre kritiken växte, samtidigt som Olofsson själv började tröttna. Då var domen mot Centerledaren hård, inte minst efter den krångliga Saabaffären som slukade näringsdepartementets kraft på ett helt orimligt sätt.

Det är i hög utsträckning den bilden av Maud Olofsson som präglat hennes politiska eftermäle. Det är orättvist. Olofssons insats var avgörande för att svenskarna skulle få två seriösa regeringsalternativ att välja mellan. Demokratin vitaliserades och modiga reformer genomfördes. Det är måhända en ödets ironi att Olofssons eget parti i dag kämpar för sin överlevnad.