All publicitet är inte av godo
Vissa av dokumenten handlar om kriget i Afghanistan, och röner stora mediala framgångar. Det är, i korthet, historien om Wikileaks och Julian Assange.
I förra veckan besökte Assange Sverige, och talade bland annat på ett seminarium hos den socialdemokratiska föreningen Broderskap. Både där och i många intervjuer har Wikileaksgrundaren fått frågan om han ser något moraliskt problem med att publicera information som kan innebära att enskilda civila skadas eller dödas.
Julian Assange brukar besvara detta med att man bett Pentagon om stöd för att gå igenom de känsliga dokumenten, men blivit nekade.
Om Wikileaks på egen hand skulle ha gått igenom alla dokument skulle det, enligt Assange, fördröjt publiceringen med tre till fyra år. ”Vi valde att släppa dem nu istället för att vänta”, konstaterade han på lördagens seminarium.
Ett sådant val står naturligtvis varje publicist fritt att göra. The Guardian, Der Spiegel och New York Times granskade noggrant de av Wikileaks dokument som man publicerade. Men Assange publicerade ogranskat, och skyller alltså ifrån sig på Pentagon.
Den moraliska grunden för en sådan bedömning är tvivelaktig. Flertalet publicister talar visserligen högt om vikten av konsekvensneutralitet, att publicera en nyhet oberoende av vilka konsekvenser det får. Då handlar det dock om nyheter som uppfyller de journalistiska kraven på sanning och relevans – krav som är omöjliga att veta att man uppfyller utan förhandsgranskning.
På Broderskaps seminarium talade Julian Assange bland annat om Natos ”master narrative” för Afghanistankriget, som Wikileaks publicerat. Fritt översatt handlar det alltså om Natos kommunikationsplattform för kriget. Ur journalistiskt hänseende uppfyller detta alla krav på en riktigt bra nyhet. Att krigförande länder, precis som stora företag eller politiska partier, har en välgenomtänkt strategi för sin kommunikation är i sig ingenting märkligt.
Men – som Wikileaks skriver på sin hemsida, ”dokumentet fastslår att Natos talespersoner ska hålla Jordaniens inblandning hemlig”. Få publicister skulle, med ett sådant dokument i handen, välja någon annan strategi än konsekvensneutralitetens ”publish and be damned”.
Poängen med journalistik är dock just att man håller ett dokument i handen och tar ställning till dess nyhetsvärde och de eventuella moraliska implikationer en publicering kan innebära. Vad Wikileaks gjort är att ta högvis med dokument – och avgöra att ämnet Afghanistankriget, oberoende av de enskilda dokumentens faktiska innehåll, rättfärdigar publicering utan förhandsgranskning.
Julian Assange har publicerat många bra nyheter. Men han är ingen god publicist.