Alex Voronov: Alex Voronov: Spökstaden Bachmut håller stånd
Den sämsta tiden på dygnet för att köra in till Bachmut är i mörker, åtminstone om man saknar mörkersynsutrustning och måste köra med lyktorna på. Man riskerar att bli en lockande måltavla. Den bästa tiden är i gryningen och skymningen. Då är det tillräckligt ljust för att man ska slippa köra med lyse men mörkt nog för att bilen på avstånd ska smälta ihop med omgivningarna och göra en mindre synlig, samtidigt som många ryska soldater sover.
Det var vad vi gjorde på torsdagsmorgonen, jag och den civila volontären Rob Porteous som jag följt med i några dagar. Han är 55 år med bakgrund i det australiska flygvapnet och har tidigare jobbat i Ukraina som pilot för ett privat företag. I våras valde han att återvända för att göra en insats för ukrainarna.
Nu körde han ettusen liter dricksvatten till civilbefolkningen i Bachmut, kläder till ukrainska soldater som försvarar staden, mediciner till ett sjukhus i trakten och lite annat sådant.
Bachmuts strategiska betydelse kan diskuteras. På våren och sommaren ingick dess erövring i den ryska planen att angripa städerna Slovjansk, Kramatorsk, Druzjkivka och Kostiantynivka i västra Donetsk län både norrifrån och söderifrån, och omringa en större ukrainsk armégrupp.
På hösten drev Ukraina ut de ryska styrkorna från Izium, Lyman och hela området runt dem. Hotet norrifrån mot fyrastadsklustret försvann och Bachmut förlorade en motsvarande funktion i söder.
Båda sidorna har dock lagt så mycket resurser och förlorat så många soldater i striden om Bachmut att de inte vill dra sig ur den.
Ryssarna har kommit innanför stadsgränsen i öster och försöker ringa in Bachmut söderifrån, än så länge med begränsad framgång. Vägen västerifrån är öppen och utmärkt att köra på. Även den norrifrån är farbar.
Striderna är nära, det är ljud från både artilleri och handeldvapen. De ukrainska soldaterna i är dock mycket lugna och fokuserade, och ger inget intryck av nära förestående flykt.
Bachmut hade före februari 70 000 invånare. En tiondel sägs vara kvar. Vid första anblicken känns även det osannolikt många. Detta är en spökstad – helt sönderslagen och berövad så gott som alla förutsättningar för liv. Här finns ingen el, inget rinnande vatten, ingen centralvärme, ingen telefonförbindelse och internet. Så gott som all ekonomi är död.
Om man tittar närmare tycks dock 7 000 invånare vara en trovärdig siffra. Människor bor i källare och i vissa fall i sina vanliga lägenheter med risk för livet. De värmer sig med vedeldade braskaminer och förlitar sig på hjälpsändningar som kommer in med ojämna mellanrum.
Men det är riktigt eländigt. Trots den improviserade uppvärmningen är det ofta kallt inomhus, ner mot fyra grader, berättar en boende. Nere i källaren som jag besöker är det visserligen varmt men mycket dålig luft. Braslukten är påfrestande. Att sköta sin personliga hygien på ett rimligt sätt går inte.
De som är kvar väljer det eftersom de tror att ett liv någon annanstans kan vara värre. Nu vet de i alla fall vad de har och detta är deras hem.
Tusen liter vatten räcker tillfälligt till några dussin personer. ”Jag kommer tillbaka i övermorgon” säger Rob på ryska. Vi kör ut till ljudet av ukrainskt artilleri. Källarfolket går åter ner under jord.
Alex Voronov är Ukrainakorrespondent
