GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

2023 är redan ett ödesår

Det nya året står redo att firas in. Över Ukraina faller helt andra nyårsraketer. Hjältefolket försvarar oss mot Vladimir Putins barbarism.
Nyårskrönika • Publicerad 1 januari 2023
Detta är en ledarartikel som uttrycker Trelleborgs Allehandas politiska linje. Trelleborgs Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj, 2022 års ledare.
Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj, 2022 års ledare.Foto: Carolyn Kaster

”2022 blir nog tyvärr inte ett normalt år, det heller. Inget i historien tyder på det.” Så avslutades förra årets nyårskrönika på denna plats. Det var mest en helgardering som kommentar till att de föregående åren hade präglats av pandemin. Pandemin var en lärdom om hur skört mycket av det är som vi annars tar för givet.

2022 skulle komma att bjuda på något ännu värre.

Vladimir Putins kriminella regim hade under månader laddat upp för ett fullskaligt krig mot Ukraina. Den 24 februari visade det sig att planen inte bara var att skrämmas. Den skulle förverkligas. Tanken i Kreml var att Kiev skulle intas på några dagar och den folkvalda regimen avlägsnas. Volodymyr Zelenskyj, den tidigare skådespelaren och komikern, antogs vara ett lätt byte. Väst förmodades reagera som väst gjort förut – med fördömande ord och sanktioner, men med undfallenhet inför krigshotet.

Putin fick fel. Zelenskyj drog inte till väst, han kunde inte avlägsnas och ersättas med en marionett från Kreml. President Zelenskyj – och hans folk – stod upp, stod upp och står upp. USA, Storbritannien och EU höll ihop och skickade avancerade vapen till Ukrainas försvar.

De i Sverige eller i övriga fria väst som yppar förståelse eller ursäkter för den ryska regimen är tyvärr fler än man kan tro. Som vanligt är apologeterna mest frekvent återfunna i det som brukar betraktas som motstående politiska extremer, somliga talar om sig själva som fredsvänner. En del av dem har finrummen till sitt förfogande. Någon månad före invasionen kunde Dagens Nyheters läsare ta del av Johan Cronemans analys om vad han på sedvanligt vis förklarade vara ensidig rapportering om det ryska hotet: ”Det är inte särskilt svårt att bli anklagad för att vara Putin-kramare, och varför inte stalinist, om man tycker att rapporteringen är ensidig – är det den rädslan som avhåller svenska intellektuella och historiskt insatta att komplicera frågan?”

”Komplicera frågan.” Bucha, Mariupol, Irpin, Lyman, Izjum blev svaret. Massgravar, våldtäkter, barnkidnappningar, bombningar, tortyr, förnedring, plundring – det är en medveten brutalitet som är dränkt i blod och propaganda.

Det är meningslöst att likna Putin, hans regim och alla dem som aktivt stöder den eller passivt blundar för den med någon eller något i historien. Alltihop är tillräckligt omänskligt av alldeles egen kraft. Putinismen är en talande etikett.

Mot Ryssland och Putin finns ett svar; visa att väst inte viker sig i försvaret av frihet och demokrati. USA kommer att fortsätta spela en avgörande roll, men Europa måste ta större del av uppdraget. Frankrikes Emmanuel Macron och Tysklands Olaf Scholz bär det tyngsta ansvaret i kraft av sina länders storlek och styrka. Macron har levt i tron att Putin kan talas till rätta, må 2023 bli året då den franske presidenten förstår den verkliga innebörden av vad det är Europa möter.

Angela Merkels eftermäle har fått sig en rejäl törn. Omläggningen av energipolitiken med snabb kärnkraftsavveckling i kombination med tyska politikers nära band med de ryska gasbolagen röjde väg för Putin.

Men Tysklands förhållande till Ryssland ska ses i historiskt ljus/mörker, liksom Tysklands inställning till att involveras i militära konflikter. Den under 2022 presenterade stora satsningen på tysk militär är något som med fog skulle kunna kallas för paradigmskifte, detta ord som har gjorts till svenska politikers favoritglosa.

Den svenska politiken, ja. Utgångspunkten för denna tidning var att Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna, borde ha bildat en ny borgerlig allians. En sådan valsamverkan med tydligt utarbetat program för Sverige hade haft potential att fungera väl som utmanare till Socialdemokraterna. Om det hade kunnat påverka opinionen och vinna röster får vi aldrig veta. Av en mängd skäl var de tre partierna inte mogna eller villiga till det. Synd.

Nu blev Sverigedemokraterna största parti i det regeringsunderlag som skrev under en maktkompromiss, känd som Tidöavtalet. Hur mycket av det som genomförs och vilket tålamod de inblandade parterna visar kommer 2023 att bli en första indikation på. Inledande missnöje i opinionen är knappast överraskande, avgörande är hur det hela utspelar sig när ministrarna blir mer rutinerade. Hur Sverigedemokraterna kommer att hantera regeringens motgångar eller medgångar – det är inte självklart vilket som är besvärligast för SD – blir intressant att följa.

Svensk politik bör skifta fokus till de allra mest angelägna frågorna. Från elstöd (egentligen återbetalning av avgifter) till åtgärder som stärker elförsörjningen. Från kulturkrig till integrationsåtgärder som biter. Från vass retorik till faktiska resultat i brottsbekämpningen.

Nummer ett måste dock vara att Sverige bidrar till att Ukraina och Europa vinner.

Det går att tycka att det viktigaste som finns är att leta nyanser i den brutalaste av ondska. Det går att leta efter ursäkter som att den som anföll nog hade anledning att känna sig hotad. Det går att tro att allt egentligen är en enda övning i kålsuperi, där ingen är mer skyldig än någon annan.

Det är någonstans där likgiltigheten har tagit över och empatin har runnit ut. Ukrainas kamp är vår. 2023 blir ett för friheten avgörande år. Av ukrainarna kan vi lära oss att det finns saker som är värda att slåss för, i det yttersta värda att dö för.

Petter BirgerssonSkicka e-post