Principrytteri mot omskärelse

Man driver opinionen av principiella skäl, egentligen handlar det om något ganska harmlöst. Men för dem som drabbas av förbudet är det en psykologisk katastrof. Diskrepansen mellan majoritetssamhällets principrytteri och vad det betyder för den drabbade minoriteten tycks mig avgrundsdjup.

De principiella skälen för ett förbud är nämligen ganska starka. Föräldrar skall inte bestämma sig för kirurgiska ingrepp på sina barn, om detta saknar medicinsk motivering. Har ingreppet medicinsk motivering skall och bör föräldrar tillåta sig detta förmynderi.

Omskärelsen kan jämföras med det märke, som vaccinering mot smittkopporna lämnade på axeln hos ett antal årskullar i vårt land. Man får också bestämma sig för att göra ingrepp utan medicinsk motivering om en vuxen beslutar så om sin egen kropp. Tatueringar, utseendeförändringar av estetiska eller psykologiska skäl. Men att för sina barn bestämma ett ingrepp som ger märken för hela livet? Nej, det verkar inte riktigt bra. Måste vi inte skydda barnen mot sina föräldrar?

Jag är inte så säker på det. Ännu har ingen kommit på att man skall kräva ideologisk blankhet i de familjer där barn tvingas växa upp. Åtminstone själsligt påverkar man, det kan man inte undgå. Är det värre att välja religion åt sina barn än att välja ateism eller en politisk hållning? Till och med samhälle och skola anser att de bör påverka - i humanitär och demokratisk riktning. Den enskilde kan kosta på sig att vara mer bestämd än så. Men många väljer att avstå från barndop för att barnet skall få välja självt när det blir vuxet. Som konkret handling är barndopet mycket mera synligt än våra dagliga val för våra omyndigas räkning.

Men barndopet lämnar inga fysiska spår. Teologerna säger att det är Gud som handlar i dopet, man påminner om Guds löften till varje ny människa. De ombesörjs förvisso genom mänskliga handlingar. Man upptas - vare sig man vill eller inte - i den kristna gemenskapen.

Och där är vi tillbaka i omskärelsen. Man blir del av den judiska eller muslimska gemenskapen. Är den sekulära tanken, att ingen skall upptas i en gemenskap, som han kanske sedan inte bejakar? Eller går det bra, om det inte lämnar några fysiska spår? Och vad är det som säger att ett barn blir lyckligare av att stå utanför en gemenskap, som han inte fullt förstår? Välja kommer den växande människan ju alltid att göra förr eller senare. Till att börja med är det väl viktigare att känna sig delaktig?

Jag tror inte förslaget har det ringaste med antisemitism att göra. Men man kan inte bortse från historien. Allt för mycket tvång och lidande har redan drabbat judarna. Skall de då offras för en småsaks skull. Och på grund av samhällets oförmåga att förstå religionens psykologiska betydelse för sina utövare?

Lars Westerberg är fri skribent och mångårig medarbetare på Obs! i P1.