Om liberalismen
Utgångspunkterna var visserligen galna eftersom den framställde liberalismen som hotat och tillbakaträngd. Hur något som är totalt dominerande – alla stora tidningar är liberala, utom Aftonbladet – kan vara tillbakaträngt, är inte lätt att se.
På kultursidorna dominerar antiliberalismen och standardverket i politisk idéhistoria är skrivet av en antiliberal, menade Svante Nycander som startade debatten. Om det första kan sägas att de antikapitalistiska reflexerna är starkare på kultursidorna än annorstädes och om det andra att det bara är för den hugade liberalen att skriva en bättre bok.
Men det finns ändå saker med liberalismen som är värt att diskutera. Vilket den senare delen av debatten har visat.
Ett är naturligtvis om det finns ett nödvändigt samband mellan ekonomisk och politisk frihet. Och vad är överhuvudtaget ekonomisk frihet? Visst, begreppet är både begripligt och användbart. Men vad har ordet frihet i ekonomiska sammanhang för likhet med hur vi använder det i andra sammanhang?
För mig är det som att kalla ett sällskapsspel med få regler friare än ett sällskapsspel med många regler. Vad så, man måste ju i alla fall spela efter de regler som finns. Och finns inga regler måste man styras av sitt förnuft.
Jag vet inte om jag sagt något intressantare med detta än att jag är ointresserad av ekonomi och därför ointresserad av ekonomisk frihet, främmande för att den kreativitet som eventuellt kan utvecklas i ett fritt ekonomiskt system kan ha ett egenvärde. Men det tycks mig i alla fall bisarrt att se det som ett värde likvärdigt med att ha full yttrandefrihet och att slippa sitta fängslad.
Kapitalismens förmåga att skapa välstånd tycks mig vara en empirisk fråga. Nog har den visat sig bättre än planekonomin. Kanske har kapitalismen visat sig fungera bäst om man tuktar den. Om kapitalismen skapar välstånd, om det så kallade hästskitsteoremet är sant, det vill säga att de rikas välstånd är bra även för de fattiga, accepterar jag den.
Att alla har det bra är viktigare än att jämlikhet råder. Men om ekonomisk frihet var ett egenvärde måste det försvaras även om det leder till olycka, därför att frihet är viktigare än lycka. Det är det egenvärdet jag inte kan se.
Men Per Gahrtons intressanta inlägg i debatten tycks mig framför allt drabba marknadsliberalismen. Vad han tvivlar på att egoismen indirekt tjänar medmänskligheten. Som generell princip är denna teori säkert falsk. Men det påverkar inte det faktum att det förblir viktigt att försvara individens frihet.
Och att det alltid kommer att finnas en olöslig konflikt mellan frihet och gemenskap.
Lars Westerberg är fri skribent och mångårig medarbetare på Obs! i P1.