Ett dilemma för Kristdemokraterna

Att den ideologi de än gång företrädde har blivit passé. Opinionen är inte tillräckligt stor för att bygga upp ett parti. Valet blir alltså att förändras eller långsamt få färre och färre väljare. Då blir behovet av en ny profil skriande.

Ty det finns en sak som är värre än att skärpa den gamla profilen och det är att förlora all profil. Ty då är man meningslös.

Hurdan var den gamla profilen? När partiet bildades kämpade man för ”de kristna värdena”. Ett språkbruk som man måste ha levt länge för att kunna tolka. Det betydde alltså inte att människor borde bli mer helgonlika och gå jämlikhetens och utblottelsens väg. Utan det handlade om att stoppa den moraliska upplösning som numera antagligen kunde beskrivas som den demokratiska toleransens värdegrund. Det handlade då alltså om auktoritär moralkonservatism.

Då för tiden räckte det inte att gå omkring och vara auktoritär på egen hand utan det var en hållning som borde genomsyra hela samhället.

Några sådana drömmar har ingen längre, vill ingen ha. Man är kanske fortfarande lite konservativare än andra. Man känner att man framstår som lantlig och passerad. Visst, låt bögar gifta sig, men låt min gubbe (min gumma) och jag ha det som vanligt. Med söner som får vara pojkar och döttrar som får vara flickor. Varför skall man ändra på allting?

Hur lätt uppstår då inte tanken: ”Kanske kan vi bli ett parti för sådana som vill vara i fred?” Ett parti för verklighetens folk, som inte vill höra från dagispersonal och i TV-diskussioner att de är inskränkta.

Så skapas alltså begreppet ”verklighetens folk”. Inte en dekadent överhet som står mot det hederliga folket, som ledarskribenterna på Expressen illvilligt tolkar. Utan det uttrycker bara känslan att det finns för många tongivande kulturradikaler i massmedia och bland myndigheterna. Som försöker kämpa för könsjämlikhet och sexuellt lika­berättingande och mot könsrollskonserverande konventioner.

Det är för många liberaler i världen. Ge oss den stora och grundläggande valfriheten att kunna välja bort liberalerna! Det måste ändå vara den sanna liberalismen.

Ty den ljuvaste friheten är att slippa bli störd i sin konservatism. Det är nog säkrast att inte grubbla mer på friheten än den förtjänar. Att älska frihet mer än guld är att gå till överdrift. Skärpta straff och föräldraauktoritet är bra. Men staten skall inte vara auktoritär. Det klarar vi så bra själva.

Lars Westerberg är fri skribent och mångårig medarbetare på Obs! i P1.