Egypten i svensk debatt
En förhoppningsfull vänster, Åsa Linderborg och Andreas Malm i Aftonbladet, tycker sig se tydliga blottor hos liberala ledarskribenter och debattörer. Hur är det med tron på demokratin när det verkligen gäller? Den demokrati man annars hyllar och för vilken man till och med kan ingripa mot andra länder. Nu händer något fantastiskt i Egypten. Men var är jublet, det tveklösa stödet, var är den reservationslösa tron på demokratins seger?
Ja, nog finns det lärdomar att dra för liberala publicister och anledning till självkritik. Fast kanske inte just dessa.
Visst kan man jubla mer eller mindre reservationslöst och vara mer eller mindre optimistisk. En mer klarsynt vänsterdebattör, Petter Larsson i Helsingborgs Dagblad, häpnar i stället över tonen hos liberala debattörer. Och talar om den oväntat radikala analysen och det starka stödet hos liberala ledarsidor för den egyptiska demokratirörelsen. Det är ju vad man ser om man inte är ute efter att ta polemiska poäng. Demokrati innebär alltid risk för att folk röstar fel, men den får man ta, menar till exempel Johannes Forsberg på Expressens ledarsida.
Så är det. Men tillåt mig stillsamt påpeka att ingen vet något om framtiden. Demokrati är alltid bra men problemet med otrevliga extremister är inte att de röstar fel och kan få ett demokratiskt inflytande. Utan att de har en tendens att vilja upphäva demokratin när de fått inflytande på demokratisk väg.
Att påpeka den risken är inte att svika demokratin. Det är inte ens oanständigt att bekymra sig över den rubbade utrikespolitiska stabiliteten, när något glädjande händer. Det är som när USA i demokratins namn ville avsätta Saddam Hussein. Priset kunde bli för högt i krig och blod och kaos.
Carl Bildts yttrande om Libyen har dock med rätta sågats av liberala opinionsbildare. Han menar inte vad han säger, är den vänligaste tolkningen.
Men den rimliga självkritiken hos liberala publicister då? Varför var det så tyst om Mubaraks diktatur före folkresningen? Ingen har varit omedveten om att Iran är skurkstat medan Saudiarabien sällan nämns. Varför denna selektiva observans? USA dras tydligen fortfarande med en tendens att göra skillnad på USA-fientliga och USA-vänliga skurkar. Men det borde inte hindra fristående svenska liberala röster från att uppmärksamma diktatur och förtryck. Det är viktigt för en demokratisk allmänhet att veta vilka som är de värsta bovarna.
Folkrättsexperten Ove Bring i Svenska Dagbladet kommer med ett memento. Revolten i Egypten lyckades så bra på grund av frånvaron av utländsk inblandning, menar han. Den vedervärdiga nationalismen bör kanske inte utmanas eftersom den är ett starkt propagandavapen i maktens hand.
Lars Westerberg är fri skribent och mångårig medarbetare på Obs! i P1.
