Det går igen

Men kunde faktiskt leva utan att vara gifta. Dåtidens patriarkala äktenskapliga förtryck var en onödighet. En sådan åsikt väckte en enorm upprördhet, Almqvist var en sedefördärvare av stora mått och han blev förföljd resten av livet. Det säger sig självt att Almqvist var långt före sin tid.

Men också före min tid. Ännu på 1960-talet stod det i läroböckerna för gymnasiet att Almqvist inte hade tänkt på barnen. Det var en komplikation han hade förbisett. Och det lurade alla som inte själva läst boken.

Men Almqvist tar faktiskt upp frågan om barnen. Om föräldrarna helt bryter med varandra vem skall då ta hand om barnen? Om föräldrarna är goda fortsätter de att sörja för barnen är Almqvists enkla svar. Är de dåliga föräldrar är de inte bra för barnen även om destruktiviteten omgärdas av ett aldrig så traditionellt äktenskap.

Det var inte underligt att detta svar ansågs otillfredsställande ännu på 1960-talet. Då var skilsmässa ganska sällsynt och ansågs för ett katastrof för barnen. Eftersom det var så svårt och skambelagt att skiljas var det bara de mest förbittrade och de som drevs till den största förbittringen, som skiljdes. Därigenom bekräftades föreställningen om en katastrof.

I dag ser alla att Almqvist hade rätt. Är det något moderna föräldrar värnar om så är det sina barn. Men ser till att de får behålla båda sina föräldrar även om föräldrarna inte lever ihop. En skilsmässa behöver inte vara en katastrof. Olyckskorparna kom på skam!

Nu ger Maria Sveland och Katarina Wennstam ut en bok som hyllar skilsmässan. Det har väckt invändningar på vissa ledarsidor. Där har man tagit barnens perspektiv. Man säger att lyckliga föräldrar ger lyckliga barn, men man borde snarare säga att lyckliga barn ger lyckliga föräldrar, invänder Maria Haldensten i Göteborgs-Posten.

Jo, det finns en egoistisk illusion här. Om jag framför allt tänker på min egen lycka, kommer jag att kunna fungera bättre för mina medmänniskor, är tanken. På så sätt försöker man eliminera konflikten mellan egoism och medmänsklighet. Livet fungerar bäst om man aldrig gör några uppoffringar. Det är riktigt att det sällan kommer någon lycka av att man gör så extrema uppoffringar att man helt utplånar sig själv. Det betyder dock inte att varje uppoffring är av ondo.

Det finns människor som är bra för sina medmänniskor, fast de inte själva mår särskilt bra. För den som kämpar för sin rätt, som feminister gör, är det naturligtvis lätt att se varje form av självkritik som ett försvagande av en rättmätig kamp. Man värjer sig med rätta mot en tradition att skuldbelägga kvinnor och mödrar.

Men det är farligt om man driver det så långt att man inte längre ser sitt medmänskliga ansvar. Och det är väl bra att kloka kvinnor på ledarplats påpekar detta.

Men huvudtendensen är att Almqvist hade rätt. Människor visade sig vara bättre och klokare än man trodde på den tiden. Det vi ser är inte förfall utan moraliska framsteg.

Lars Westerberg är fri skribent och mångårig medarbetare på Obs! i P1.