Annons
Nyheter

Det finns inget lagom helvete

Lagom till allhelgona skrev den kristna tidningen Dagen om helvetet. Det var kanske inte så illa menat.
Nyheter • Publicerad 6 december 2011

Chefredaktören Elisabeth Sandlund menar bara att man bör predika lagom mycket om helvetet. Bevara allvaret utan att skrämmas alltför mycket, alltså. 83 procent av alla präster och pastorer (endast 49 procent i Svenska Kyrkan dock) tror på helvetet. Nå, när man skall predika lagom mycket, måste man först veta hur man skall predika och om vad.

Ty vad är helvetet? Varför kommer man dit, för ondska eller otro eller bådadera? Och är det möjligt med ett rättvisebaserat strafftänkande?

Annons

Det visar sig att många moderna förkunnare tolkar helvetet som Guds frånvaro. Hur hemskt är detta för en ateist? Om man levt hela sitt liv utan att Gud hört av sig är det ju enbart trösterikt att han inte ger sig till känna efter döden. Det liknar bra mycket ateisternas paradis.

Men i definitionen av helvetet måste det ju ingå eviga plågor. Plågsamma eviga tillstånd. Hur kan Guds frånvaro vara en plåga? Kanske att den kristne inser att det är en plåga, men ateisten kan inte förstå eller uppleva det? Eller är helvetet att han plötsligt upplever det?

Det finns en fin bild hos Dante. Någon fördömd gråter men tårarna fryser till is. Det är en stark bild av kommunikationslöshet och känsloförfrysning. Helvetet kanske är att man inser att man inte kan kommunicera. Jag har egentligen inte alls svårt att tänka mig ett helvete. Jag tycker att jag befunnit mig där.

De teologiska problemen kvarstår dock. Det måste för den tänkande kristne vara lättare att ta avstånd från ondska och kärlekslöshet än att ta avstånd från otro. Även om man tänker sig att ateisterna får vila i fred så är det konstigt att någon skall gå miste om paradiset på grund av ett försanthållande. Frågan om tro sätter hela missionstanken i gungning. Vad är det för poäng med att människor blir kristna? Måste man inte som kristen realist inse att det finns människor som har kärleken men inte tron?

Tror man inte kan man åtminstone önska tro, brukar det sägas. Önska vad då? Att önska att Gud existerar eller att önska sig tro att Gud existerar? Det senare verkar konstigt. Om man finner att man har goda skäl att tro att Gud inte existerar, varför skulle man vilja önsketänka? Att önska Guds existens utan att kunna tro på den? Tja, att kärleken och det goda segrar, att det finns ett positivt alternativ till utplåningen, vem kan egentligen vara mot det, om man tänker hypotetiskt? Men inte heller detta är helt självklart.

Så har vi problemet med ondskan. Ondskan skulle väl vara den fritt valda hänsynslösa egoismen. Destruktivitet för destruktivitetens egen skull – det vill säga något som inte gagnar egenintresset – kan definitionsmässigt aldrig vara friskt eller fritt valt. Men eviga straff leder inte till förbättring, utan baserar sig helt på ett primitivt rättvisetänkande. Har inte den som ersatt eviga kval med utplåning egentligen slutat tro på helvetet? Och vartill tjänar eviga straff?

Lars Westerberg är fri skribent och mångårig medarbetare på Obs! i P1.

Mattias Karlsson
Lars Westerberg
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons