Den långa Ohlsson-fejden
Men Bengt Ohlsson tycks ändå ha kommit åt en öm tå. Det är fördelen med att vara oprecis, många kan känna sig träffade. Låt oss se vilka kemiska reaktioner lackmuspappret Ohlsson framkallat.
Sven Wollter i Dagens Nyheter ger en idylliserande bild av en tolerant och öppen krets där aldrig någon stöts ut och där meningsmotståndare visas den största respekt. Medan Johan Hakelius i Aftonbladet ger en motsatt bild, är man inte vänster så blir man nonchalerad. Det är naturligtvis Hakelius som har rätt. Och det blir inte bättre av att man aldrig kan bevisa att man är misshaglig just av åsiktsskäl. Man kan ju anses oseriös eller bara ha blivit bortglömd. Men tro en man som varit länge i branschen, det är en ganska konformistisk och intolerant värld.
Dan Jönsson i samma tidning tar upp en annan aspekt. Kulturlivet kan vara en plats för djupgående systemkritiker. Sådana är nödvändiga i ett samhälle och de finns bara på kultursidorna. Det är sant att det fortfarande finns enstaka socialister eller personer som är starkt antikapitalistiska eller starkt tillväxtkritiska. Jag tycker att de skall få finnas. De som i dag dominerar kultursidorna nöjer sig med att kämpa för demokratisk anständighet.
Dan Jönsson tar också upp beskyllningen för hyckleri, beskyllningen att inte leva som man lär. Han kan ha rätt i att det är svårt att leva i ett system, som man inte gillar, att det i någon mån nödvändiggör hyckleriet. Lever man i ett system är väl egentligen självmord det enda sättet att komma ur det. Detta ursäktar naturligtvis inte alla former av hyckleri. Man bör inte göra saker som man anser vara fel bara för att man tjänar på det.
Frågan är dock vem som är höger. En marknadsliberal som anser att Rambo är lika bra som Rimbaud väljer rimligen inte att viga sitt liv åt kulturen.
Och konservatism är också en problematisk hållning. Säkert sympatiserar inte dagens konservativa med det gamla wilhelminska konservatismen från första världskriget. Frågan är då hur de profilerar sig mot oss andra. Och framför allt mot oss liberaler.
Gladast över Ohlsson är nog högerpopulisterna. Man kan låtsas för sig själv och andra att det är ”vänstern” man vänder sig emot. Men de politiskt inkorrekta vill gärna att alla som reagerar mot patriarkalism, homofobi och främlingsfientlighet skall vara ”vänster”. Och KD-ledarens ”verklighetens folk”? Samma sak, ett försvagat kulturetablissemang blev syndabock för vissa människors irritation mot ett upplyst mediaetablissemang. Konstnärliga experiment kan irritera, men inte så mycket som kraven på jämlikhet mellan kön, raser och driftsprofiler. Och det är krav från ledarsidor lika mycket som från kultursidor. Det är liberalerna, frihetens folk, som angrips.
Lars Westerberg är fri skribent och mångårig medarbetare på Obs! i P1.