Den heroiske dissidenten

På mig gör den ett något yrvaket intryck. Utgångspunkten är den debatt som förts om Slussen i Stockholm och där Ohlsson råkar ha hamnat på fel sida. Skall man tro Ohlssons egen framställning handlar det om att han väljer en grundlös auktoritetstro framför en grundlös misstänksamhet och oppositionslust. Våra politiker menar sannolikt väl, säger Ohlsson. Det gör de alldeles säkert. Däremot är det fullt logiskt möjligt att de har fel och det kan ju hända att det finns intressekonflikter. Trivsel mot ekonomisk rationalitet till exempel.

Mest handlar det om att Ohlsson inte längre vill tillhöra gänget, hamna på samma protestlistor som sina intellektuella idoler. Han vill inte längre drivas av sådana osakliga motiv. Och detta är alltså bakgrunden till en uppgörelse med kulturfamiljens vänsterinriktning. Varför finns det ingen kulturell höger?

Höger och vänster är relativa och oklara begrepp. Under 60- och 70-talet hade marxismen ett starkt genomslag i kulturkretsar. Liberal var ett skällsord. Lars Gustafsson drog en suck av lättnad när det åter var möjligt att kalla sig liberal. Men det var när det inte var möjligt att göra det, som det var verkligt viktigt att inte förneka sin liberala försvurenhet. Så såg jag på det.

Numera är kulturfamiljens vänsterinriktning närmast vänsterliberal eller svagt rosa eller allmänt politiskt korrekt. Knappast något man behöver besväras av.

Författare och kulturpersonligheter är humana och tänkande människor. Att bekämpa rasism, sexism och homofobi är emellertid viktigt. Det gäller att hitta argument och framställa dem så pedagogiskt att de blir svåra att förneka. Ju mindre sofistikerad man är desto större slagkraft. Men ibland går också kulturfamiljen vilse. Då har det sin poäng att argumentera mot dem. Det är väl i en sådan situation som Ohlsson hamnat. Och då blir han så förskräckt.

Det bör påpekas att alla grupper har sina konventioner och underförstådda självklarheter. Den goda inopportunisten är den som opponerar när han finner det befogat. Inte den som opponerar för opponerandets egen skull. Vill man alltid vara i motvind, styrs man ändå av vinden.

Viktigt att bekämpa är också de rättänkandes självrättfärdighet. Tycker man rätt enligt gruppens normer, kan man börja se sig själv, som en fin människa. Man behöver inte längre ställa några intellektuella och moraliska krav på sig själv, man har ju rätt och motståndaren fel. Också sunda grundvärderingar kan leda till sådana perversioner. Titta på vissa former av feminism. Eller på den kränkthetskultur, som sprider sig.

Varför finns det ingen kulturhöger? Vad är det man saknar? Konservativa? Marknadsliberaler? Ja, de tillhör kanske inte familjen. Men på ledarsidor och annorstädes finns det gott om ypperliga högertänkare. Och tidskriften Axess håller hög kvalitet, vare sig man gillar detta eller inte. Möjligen kan man se något intressant i att högern i denna mening är bättre på tänkande än på litterär gestaltning. Det vore kanske värt en egen artikel.

Lars Westerberg är fri skribent och mångårig medarbetare på Obs! i P1.