Breivik-syndromet

Sverigedemokraterna jublade, det var så självklart vem som var gärningsman att man inte ens behövde avvakta vidare information. Att gärningsmannen i stället var en fanatisk islamofob kunde ha varit en lärdom för oss alla. Alla sorters hat och hets bör undvikas.

Hur lätt hade det inte varit att göra en pedagogisk poäng av detta. Är Anders Behring Breivik en galning är väl den islamistiske terroristen det också. Och har lika lite med vanliga, anständiga muslimer att göra som Behring Breivik med liberala religionskritiker. Och så väljer man i stället att bara göra om sina debattmotståndares misstag. Behring Breivik är inte en ensam galning. Lite skuld har till och med tidskriften Axess och en obestämd höger. Håhå, jaja.

Ty hur är det? Det finns anständiga muslimer och det är de allra flesta. Sedan finns det fanatiska muslimer (islamister), som är något annat än mycket konservativa muslimer (fundamentalister). Och så finns det bland fanatikerna personer som har en skruv lös och blir terrorister.

Dessa resonemang fungerar utmärkt analogt när det gäller antimuslimer (islamofober). Vi har anständiga religionskritiker. Och vi har fanatiker och främlingsfiender, som ägnar sin tid åt att hetsa. Och vi har fanatiker med en skruv lös.

Konstigare än så är det inte. Även en mild och vettig debatt har någon sorts ändstation i galenskapen. Det är dock möjligt och samhälleligt viktigt att skilja galenskap från normalt åsiktsutbyte.

Visst kan man tycka det är otäckt om främlingsfientligheten blir alltmer salongsfähig. Hittills har Sverige, dess regering och parlamentariker, hållit sig förvånansvärt motståndskraftiga. Det ser sämre ut på andra håll i Europa. Det hindrar inte att det är viktigt att stå emot. Och jag har ett memento till alla upplysningsmänniskor. Var inte för optimistiska! Jag tänker ofta på Erich Kästner, Kurt Tuscholsky och Stefan Zeig. Vad förmådde deras uthålliga argumentering mot en ruttnande tidsanda?

Jag läser med ett snett leende några danska psykiatriker i Berlingske Tidene som diskuterar Behring Breiviks galenskap. De menar att han är galen. Men vad skiljer honom då från exempelvis nazismens koryféer under andra världskriget? Psykiatrikernas svar är hans ensamhet. Tanken är alltså att sprider sig galenskapen till ett helt samhälle så upphör den att vara galenskap. Det skulle vara skillnaden mellan ond fanatism och galenskap. Rimligen borde det öka skuldbördan hos Behring Breiviks bakblåsare. Ingen av dem var så knäpp att de skulle kunna gå till handling. Men hetsa kunde de. Det finns all anledning att isolera fanatikerna.

Lars Westerberg , är fri skribent och mångårig medarbetare på Obs! i P1.