Att tala om det

Grundproblemet är kanske en alltför stor tillit till en intuitiv förståelse. Som i sin tur bottnar i en tro att moderna människor har samma sexualsyn och samma psykosexuellla förhållningssätt. Det är en smärtsam insikt att man i intima situationer i stället för att sänka garden måste höja den.

I stället för att förlita sig på motpartens brist på fyrkantighet, måste man just kräva denna fyrkantighet. Man måste tydligt och upprepade gånger säga vad man vill och man har rätt att kräva respekt för sin hållning. Det kan i sig vara avtändande. Och det kräver både mod och klarhet.

Vem som helst kan välja fel och i efterhand ångra sitt val. Det är däremot något annat. Likaså när man väljer det minst onda. Man gör saker som man egentligen inte vill, för motpartens skull. Det är inget förnedrande i det, om man väljer så och vet vad man gör.

Den berättelse av Johanna Koljonen, som var den tändande gnistan till diskussionen, handlar om en man som mot hennes vilja tar av kondomen. Hon har inte kraft att än en gång protestera. Säkerligen hade han väntat sig en kraftfull förnyad protest, och när den uteblir, tar han för givet att hon ångrat sig. Hon är tveksam, men han övertalar henne utan ord.

I stället borde han naturligtvis ha avstått. Ingenting annat än en slapp eftergivenhet tyder på någon sinnesförändring. Endast när någon uttryckligt och opåverkat påstår att hon ändrat sig har man rätt att anta att så är fallet. Så enkelt är det.

Kvinnorna kan inte förlita sig på subtila signaler och männen absolut inte på frånvaro av tydliga signaler. Om man inte vill riskera att männen önsketänker och känner sig fram, så är det tydlighet som gäller. Kort sagt: i stället för att förlita sig på männens intuition, att han intuitivt förstår vad jag känner, bör man blockera denna intuition. Eftersom denna intuition oftast drivs av projiceringar och önsketänkande.

Jag är övertygad om att det finns en föreställning om att vi är överens över könsgränserna – och alla andra gränser – om sexualsynen. Vi är ju alla moderna och frigjorda. Men här finns en utebliven diskussion. Som jag tror delvis bottnar i dogmen om könens likhet.

Är man inte biologistisk – tror på naturliga skillnader – så är man konstruktivist. Men det är ett missförstånd att en konsekvent konstruktivism utplånar alla skillnader.

Vi är lika mycket vår miljö som vårt arv. En gemensam sexualsyn är en möjlighet, men inte utan långvariga och uppslitande diskussioner. I stället för att diskutera utgår man från att ingen åsiktskonflikt föreligger. Vägrar någon att acceptera min ståndpunkt är hon pryd och omodern, alternativt manschauvinistisk och omoralisk.

Lars Westerberg är fri skribent och mångårig medarbetare på Obs! i P1.