"Yahya har brutit sig ut och brutit sig in"

Lördag 22 februari

Kl 10.56 – Lukas Ernryd

Det är andra gången jag hör saxofonisten. Vårtecknet på Möllan. Han sitter strategiskt i korsningen där flera gator korsar varandra. Är det beräknande för att uppnå maximal vinning, eller är det bara en sällsynt skickligt yrkesman som hittat den optimala akustiken? Förra gången gav jag honom alla mynten jag hade i fickorna. Jag brukar inte göra det. Men han träffade mig. Yahya Hassan slår mig också. En knytnäve ut genom sidorna. Jag kan inte värja mig. Han har uppfunnit en egen värld där prosan hamras ut i dikter. Allt är dessutom i VERSALER. Det är en ung, arg man som vittnar om sina erfarenheter. Men det är mer än det. Jag får känslan av att jag håller i ett portalverk. Något som kan överbrygga och läka. Men debatten i Danmark har varit kantad av polemik. Sår har rivits upp. Hans egna har dödshotat honom. Främlingsfientliga krafter använder hans erfarenheter för att visa att integrationspolitiken inte fungerar. Själv säger 18-åringen att de är nazister som använder hans bok för sina egna intressen. Athena Farrokhzad, recensenten i Aftonbladet, skriver till Yahya Hassan: "Förstår du att jag är rädd att din bok matar den eld som vill förgöra oss?” Har han gått över gränsen?

Kl 13.33 – Ulf Svenning

Vad är gränsen? Jag tänker KLASS, KLASS, KLASS när jag läser. En underklass som ingen hör eller ser. Människor på flykt utan någon fast plats. Flyter runt i en värld där ingen hör eller ser dem. SKRID TILBAGE TILL DANMARK får YH höra när han är i Libanon. Visas ju också på baksidestexten på boken. Yahya Hassan, født 1995. Statsløs palæstineser med danskt pas. Överallt och ingenstans. Över alla gränser.

Kl 17.16 – Lukas

Det är klass, men jag läser in mer. Sprängkraften i boken grundar sig på bokens stora mått av intersektionalitet. Här finns även lager av etnicitet, religion och kön. YH vittnar om brottslighet, kvinnoförakt som sitter i väggarna och religiös dubbelmoral i de så kallade danska ghettona. Det är en sak att det finns danskar som gått och trott detta. Det är en helt annan sak när det kommer inifrån. Och ännu mer när rösten som säger det aldrig hörts tidigare. Danmark har ingen erfarenhet av någon som YH, en författare med multikulturell bakgrund. Vi i Sverige har det med skribenter som Khemiri, Anyuru och varför inte nämna Zlatans bok i sammanhanget? Zlatans skildring av en tuff uppväxt är dock lättare att förhålla sig till än YH:s. Zlatans story slutar gott. YH skildrar på sin höjd nyanser av mörker. Var finna ljus i detta mörker?

Kl 18.09 – Ulf

Boken har sålt i över 100000 ex. Den danska diktsamling som sålt bäst genom historien. Vilka är danskarna som köpt den. Är det den övre medelklassen längs Strandvejen mellan Köpenhamn och Helsingör? Är det i miljonprogramsområdena i Ishöj? Eller överallt? Som du skriver är det intressant att veta hur mycket av fascinationen som sitter i att det för första gången är en berättelse inifrån något som alla danskar har en åsikt om. Men kanske få i ett homogent samhälle har kontakt med.

Kl 18.55 – Lukas

Miljonärerna på Strandvejen läser. De boende i miljonprogrammen läser. Det är den mest sålda diktsamlingen i historien, precis som du säger. Och den mest lästa boken just nu överhuvudtaget. En del av succén beror på att det är gnistrande poesi. Men det går inte att bara förstå den som ett verk av hög konstnärlig kvalité. Hade den bara varit det så hade den sålt i några tusen exemplar. En stor del av framgången förklaras utifrån exotism. Det ovanliga har kommit fram i ljuset. Det är en skärva av samhället som just nu hålls upp mot ljuset för att skapa förståelse av samhället. Alla som har ett minimalt intresse av att förstå sin samtid och de utmaningar som den brottas med måste läsa. Men leder YH integrationsdebatten i rätt riktning? Eller går han rasisternas ärenden? Kommer de här dikterna läka eller förstöra?

Kl 19.55 – Ulf

Men en lika stor del av framgången är att poesin blivit en del av den politiska debatten. På ett sätt som kanske aldrig förr. Jag tycker att det är ointressant om det gör något med integrationsdebatten. Hade jag varit dansk hade jag sagt att det var en väldigt svensk fråga. Det handlar om samhället där vi alla finns. Gör vi det till att Hassan går rasisternas ärende så går vi också deras ärende. Orden berättar om Danmark (och Europa) på 2010-talet. Dikterna öppnar upp för oss alla att se det samhälle där vi lever sida vid sida utan att veta om varandra. Det är ljuset.

Kl 20.00 – Ulf

Hur många ex har Zlatans bok sålt i Sverige? Det är det närmaste vi kommer YH här. På något vis är de andra exemplen du gav tidigare för tillrättalagda tycker jag. De är litteratur. Zlatan och Yahyas böcker är berättelser. Har du last Zlatans bok? /Ulf


Söndag 23 februari,

Kl 12.15 – Lukas

Jag tror YH skiter i integrationsdebatten. Men frågar du debattörerna så är YH:s bok ett raseri mot de parallellsamhällen (ghetton) som vuxit upp i Danmark. Den danske kulturchefen på Politiken skriver att skildringen visar svart på vitt att Danmark är tvungen att utforma politik som kan förändra invandrarunderklassens dåliga liv. ”Tiotusentals muslimska medborgare måste in i tillvarons goda cirklar”. Jag säger: Sanningen ligger någonstans i mitten. Det går inte att komma från att ett sådant här verk kommer påverka integrationsdebatten. Hittills har danska politiker pratat OM invandrare som objekt. Nu finns det plötsligt ett subjekt som talar. Zlatans bok är annorlunda än Hassans. När Zlatan säger att mamman slog honom så hårt att slevarna gick sönder, och han fick pallra sig väg för att köpa en ny, då vet man ändå att det kommer gå bra för honom. Hassan beskriver en tröstlös misär. Eller i korthet: Man kan läsa Zlatan och le, men man drabbas av Hassan och får ont i magen. Det finns ingen utväg. Hur tror du boken kommer mottas i Sverige?

Kl 22.16 – Ulf

Hassan är 19 år. Och det går ju ganska bra för honom nu. För att fortsätta parallellen med Zlatan. Ingen visste vad som skulle hända med honom när han var 19 år. Han var då precis som YH en talang vars like inte skådats. När YH nu har bytt knytnävarna mot att istället slåss med språket som vapen är han också en talang som det kan gå alldeles lysande för i livet. Vi har bara sett början på hans gärning tror och hoppas jag. Han bestämmer till rätt stor del hur berättelsen som börjar i misären ska sluta. Återkommer senare i kväll om vad som händer med boken i Sverige.

Kl 23.45 – Ulf

Hur blir det här på svenska tänker jag. Hur många dimensioner försvinner vi översättningen? Litteratur ska läsas på det språk det är skrivet. Har man hört YH läsa, taktfast pressa fram sina dikter ekar hans röst i huvudet när jag läser. Funkar inte på svenska. Tex kommer det att stå far eller pappa på svenska? En jävla skillnad mot danskans far.

Måndag 24 februari

Kl 07.16 – Lukas

Och lycka till med att översätta "Gellerupperker". Rosengårdsblatte?. Nej, så enkelt kan man inte överföra erfarenheten. Invandrare i Danmark är inte svenska. Mardrömmen är om den kommer bli för tillrättalagd i händerna på en ängslig redaktör. Låt detta rasa som den kraft det är. Du skriver att du hoppas på mer från YH. Men var kan han ta vägen efter det här? Kan han göra som förebilden Knausgård och skriva sida upp och sida ned om uppväxten? Men framför allt: orkar vi lyssna mer?






Onsdag 26 februari

Kl 15.57 – Sofia Bergström

Varför är vidriga barndomsskildringar så unikt plågsamma att läsa? Är det för att vi alla omedelbart kan känna igen oss i dem? För alla är inte män, alla är inte kvinnor men alla har vi varit barn och på någon nivå slutar vi aldrig att vara barn. Jag fortsätter att läsa fast jag inte vill. Så förnedrande utelämnade det är att vara beroende av en omgivning som ständigt sviker och plågar en. Och dessutom att leva i en värld där det finns en gud som alla tillbedjer. YH blir teodicéproblemet personifierat. Guds närvaro i hans liv kan bara ses som ett ytterligare svek när de för andra kan vara en tröst. Detta är inte religionskritik, det är mental dödsskräck.











Torsdag 27 februari

Kl 14.51 – Ulf

Barnen är de svagaste vi har. Och vi har alla varit där. Få så utsatta som här, men vi kan kanske alla svagt ana det i våra egna liv. Boken är ju som ni båda skrivit så mångbottnad. Den är bortsett från allt annat också klassisk Mental dödskräck? Utveckla!











Kl 16.22 – Sofia

Alltså jag fattar att YH vill nå ut, rasa eller vad det nu handlar om. Men jag måste erkänna att jag har lite problem med versalerna. Det blir för skrikigt. Återkommer snart om den mentala dödsskräcken.











Kl 17.18 – Sofia

Jag menar att den ilska och våldsamhet som YH ger uttryck för kan ses som ett barns överlevnadsinstinkt. Han försöker förmedla sina behov och visa att de inte blir tillgodosedda alls. Undermedvetet naturligtvis. Och hans tro, eller den tro omgivningen har, kan göra mer skada än nytta. För hur är det att växa upp i ett religiöst hem där man blir plågad och kränkt? Vilken relation får man till gud då? Jag tänker att YH som barn kanske drar slutsatsen att även gud hatar honom. Att ha en gud närvarande som vittne under denna uppväxt kan uppfattas som ytterligare ett svek. Och uttrycket för dessa känslor menar jag är en mental dödsskräck. Ett barn som försöker förmedla att han håller på att gå under själsligt.











Kl 22.47 – Lukas

Jag har varit borta några dagar. Min medelklassbakgrund började utgöra en avgrund mellan YH och mig. Han provocerar mig.
Jag förstår sveket som du tar upp Sofia. Att föräldrarna har svikit honom, guden som inte är där eller ännu värre - skrattar honom i ansiktet, Man hör hans raseri mot samhället som inte bryr sig. Eller vänta, det där sista, stämmer det? Han öser skit över "pedagogerna" på hemmen som inte hjälper honom. Men två av dem tar honom med sig och åker iväg till den svenska skogen för att distansera pojken från skiten. Men vad gör han? Rymmer. På när någon juste pedagog så hatar han alla. Han verkar likgiltig inför sin egen räddning. Det tröstlösa martyrskapet fick mig förlora sympatin. Men sen, vad gör han av allt? Jo, han skriver en bok om sina erfarenheter till synes helt oförfalskat. Jag tror att han vet vilket guld han är på väg att skapa.
Minns ni vad jag skrev i början om saxofonisten? Han stod perfekt i korsningen där alla gick förbi och alla kunde höra. Det är kommersiellt tänk. Men han stod också där akustiken är som bäst. Det är konstnärligt tänk.
Jag tror att YH står perfekt på bägge benen, och han är väldigt medveten om det.
Han grävde där han stod. Han grävde sig ur sin skit med hjälp av sin litterära begåvning. 
En del av mig blir imponerad av det. Jag blir provocerad av att jag blir imponerad av det. Han får mig att må dåligt över min medelklassbakgrund.











Kl 23.05 – Ulf

Varför blir du provocerad av att höra om en uppväxt där ingen finns? Varför blir du provocerad av att höra om en kriminells resa genom samhället? YH för en kamp mot auktoriteter genom hela livet. Pappan. Pedagogerna. Nu attackeras han från rasister och antirasister. Kampen fortsätter. Han har väl all rätt i världen att berätta om detta. Och det är inte fel att göra det kommersiellt medvetet. Konsten eller litteraturen behöver inte vara renare eller finare än resten än något annat. Den ska vara som livet. Blir du som en person som färdas i den vita medelklassens trygga fil provocerad av det har YH lyckats med sin konstnärliga gärning. Och då får den gärna även vara kommersiellt framgångsrik.











Kl 23.27 – Lukas

Jag blir provocerad för att den enda delen som jag har riktig sympati för är när han vänder skiten. Jag får syn på min egen brist på sympati. Jag är vit, medelklass och trygg. Det gör mig blind. Jag får syn på min egen hopplöshet.











Kl 23.38 – Sofia

Ah, vad intressant Lukas. Kan det ha att göra med hur vi ser på offer? Som Hollywood-stereotyperna. Alltså fina människor som vi tycker om och vill hjälpa. Men YH är kanske en ganska trasig människa och det kan ofta leda till ganska osympatiska drag, eller hur? De är inte riktigt njutningsmänniskor i varje fall. Kanske behöver man inte bestämma sig för att tycka om eller inte tycka om YH. Kanske är det bara erfarenheter han bjuder oss att ta del av, helt enkelt.











Fredag 28 februari

Kl 00.46 – Lukas

Jag är strandad i Hässleholm. Tågen går inte. Tre fulla män hotar en konduktör.











Kl 08.29 – Lukas

Offer ska ha upprättelse. Ja. Men all den kraft, självinsikt och klarsyn som han visar upp (MED DE TROENDE VAR MINE ORD HYKLERI MED DE VANTRO VAR MIT HYKLERI ORD) så ser jag inte en svag ung man. Jag ser någon som genomskådat, en reflekterande man som vill något mer. Han sträcker sig mot något evigt, han reser sig ur skiten. För det applåderar jag. Men jag har svårt med kriminalitetens självklarhet i dikterna. En som YH förväntar jag mig mer av. Men det är ju min medelklass-bakgrund som talar och dömer. För övrigt är jag i Hässleholm igen. Tågen rullar. Det hotas inte längre.











Kl 08.39 – Lukas

Har ni hört honom läsa upp dikter? Det är väldigt kraftfullt. Jag läser i hans rytm.











Kl 09.41 – Sofia

Skönt att tågen rullar igen! Jag förstår hur du menar. Det är ju inte Jesus som har skrivit en diktsamling utan en skicklig poet och människa. Han kan ju vara klarsynt i ena stunden och omdömeslös i en annan. Och tänk på att även medelklassen får ha åsikter. Omoral är ju alltid ett val, eller hur? Jag intervjuade en gång en f d hemlös heroinmissbrukare som lovat sig själv att aldrig stjäla till droger, istället letade han möbler i containrar som han sålde. Jag har träffat andra som har allt en människa någonsin kan behöva och mer därtill men ändå blåser och bedrar alla i sin omgivning. Jag menar alltså att man inte behöver ursäkta YH för hans kriminella gärningar, men man kan ju ändå tycka om hans dikter.











Lördag 1 mars

Kl 16.02 – Sofia

Själv är jag väldigt trött i dag. Jag slänger ut en boll och ser om någon tar den: integrationspolitik. Har konstnären ett ansvar för att inte underblåsa rasism?

Kl 17.11 – Ulf

Ja det är ju en springande punkt i all konstnärlig produktion - konstnärens ansvar. Yahya Hassan ger oss sin berättelse, men sina ord. Om han underblåser rasism med den? Då får han väl göra det. Personligen tycker jag inte det. En subjektiv skildring av ett liv i ett jordiskt helvete får inte förtigas. Att sen rasister och främlingsfientliga använder sig av hans ord som en bekräftelse av deras världsbild är ju ganska självklart. Men har vi inga argument att bemöta dem med så har de ju rätt. Eller?











Kl 17.21 – Lukas

Säger någonsin YH att de etniska danskarna inte skulle vara kriminella? Nej. Han berättar sin historia. Men alltid när icke-vita berättar, som inte har en lika självklar plats varken i medierna eller i litteraturhistorien som vita, så blir de plötsligt språkrör för ett kollektiv. Det är absurt. Om det är något som denna bok har exponerat, så är det just detta; vår syn på YH som ansvarig för att ha hälla bensin på bålet.











Kl 18.00 – Sofia

Jag håller med er båda. Och förläggaren? Borde hen strukit i texten? Den konstnärliga ansvarsfriheten gäller väl inte för förläggaren?











Kl 18.06 – Lukas

Vi vet inte hur mycket som har strukits. Kanske har övertramp plockats bort. Men jag tvivlar på det. Det här är poesi, det är konst, det är en människas röst. Men jag tycker inget av det som framkommer i boken är över gränsen. Sen är jag å andra sidan inte YH:s pappa. Hade det här varit USA så hade grabben med all sannolikhet blivit stämd för ärekränkning.











Måndag 3 mars

Kl 12.13 – Sofia

Jag läser en massa om inbrott och rättegångar. Polisen hit och dit. Och jag känner att vad spännande det skulle vara att höra en kvinnas historia från samma plats. Hon skulle berätta om helt andra saker.









 Hennes värld är nog helt annorlunda än YH:s.











Kl 12.52 – Lukas

Om kvinnors erfarenheter, YH tar upp en passage som är den starkaste för mig i hela verket. I sista stycket, "Langdigt".


OG SÅ SKIDE PLUDSELIG MIN SØSTER SKAL GIS VÆK

TIL EN GELLERUPPERKER!

DET ER IK TVANG

SØSTER ER HELT MED PÅ DEN!

HUN ER FORELSKET!

MEN SØSTER MIG JEG VED BEDRE END DIG!

DERFOR JEG TILLADER MIG

OG LAVE UDTRYK PÅ MIN BEKYMRING

MIN BEDREVIDENDE BEKYMRING

MIN DANSKERBEKYMRING

MIG JEG VED DET ER DEN FØRSTE GANG

DU ER FORELSKET

FORDI DU ALDRIG HAR VÆRET

PÅ LEJRSKOLE ELLER STUDIETUR

FORDI DU ALDRIG HAR VÆRET TIL FEST

FORDI DU ALDRIG HAR TALT MED EN DRENG


Förstår ni att detta skär i mig, rakt in i samhället, och får YH att förblöda. Det finns en fångenskap i dessa utsatta områden som kallas för ghetton i Danmark. Det finns en upplevd frihet, som inte är frihet. Och YH har genomskådat den.











Kl 13.04 – Sofia

Ja, det är väldigt starkt. Och det är det jag menar. Det vore intressant att få höra berättelser om dessa liv som är så trånga och som saknar referensramar som erfarenheter ger.











Kl 22.18 – Sofia

Jag har tänkt på att YH har uppträtt arrogant under intervjuer. Kanske är han en person som har svårt att lita på människor. Men det måste också vara obekvämt att ha öppnat sig så till den milda grad i sina texter och sedan under lång tid inse att främlingar i hans omgivning känner till hans innersta - och dessutom har en massa åsikter om det. Konstnärens motsvarighet till bakfylleångest av den jobbigare graden. Att dessutom uppleva detta som tonåring kan ju inte göra det lättare. Knausgård hade nog bättre insikt om vad han gav sig in på.











Kl 23.17 – Lukas

Jag läser intervjun som TT gjort med honom och får en kall kår genom kroppen. Inte för att han säger något nytt, men när han berättar om sina två favoritförfattare på svenska. Han nämner Knausgård och - tamigfan - Edith Södergran. Är det någon portalgestalt som den svenskfinska litteraturen har haft då är det hon. Modernist, förnyare. Och är det något namn som pyrt i mig när jag läst YH så är det Edith. Hon lever kvar än 100 år senare. Kommer YH också göra det?











Tisdag 4 mars,

Kl 12.17 – Ulf


Den här intervjun, som väl kommer att skapa grunden för många svenskars bild av YH, är ju bara så jävla trist. Jag känner att jag inte vill ha med honom att göra. Han beter sig som så många andra stora manliga egokonstnärer. Visst han är inte politiker eller den som ska lösa upp knutarna mellan det danska majoritetssamhälle och gettona. Men denna nonchalans som han uppvisar gör mig faktiskt ledsen. Och javisst jag motsäger mig själv här om konstnärens ansvar. Men att se en kontext eller ett sammanhang är inte samma sak som att ta ansvar. Klipp dig och skaffa dig ett jobb säger jag.











Kl 12.24 – Sofia

Men YH har väl aldrig begärt annat än att få komma ut med sin historia? Du behöver inte ha med honom att göra. Däremot är det viktigt att ha med hans text att göra eftersom den säger något nytt om människor och samhället. Man kan vara en skarp poet och jobbig människa på samma gång.











Kl 12.26 – Lukas


Lever han myten om sig själv, eller är det så här han är? Som jag ser det så fortsätter han egentligen dikten ut i verkligheten, och dikterna var hans verklighet. Han har inte uttryckt något behov av att anpassa sig. Varför skulle han börja göra det nu? I övrigt är hans kaxighet kommersiellt gångbar. Alla blir nyfikna på busen med hybris.











Kl 12.30 – Sofia

Håller med. Och det är väl det som blir lite läskigt. Han beskriver sig själv som trasig, utanför dikterna verkar han lika trasig. Han säger att dikterna varit nödvändiga för honom att skriva. Men har de gett någon lindring? Verkar inte så.











Kl 12.33 – Ulf

Som sagt jag vet att jag motsäger mig själv om konstnärens ansvar. Men det är väl att jag inom mig är en romantiker som hoppas att det finns något mer hos den ursinniga tonåringen. En skarp poet och en inte så jobbig människa. Känns som han trampar i spåren på andra manliga konstnärer. Och att han gillar det.









 Men ni verkar ju inte heller kunna separera konstnären och hens ord.




 Kan vi göra det?











Kl 12.46 – Sofia


Jag är inte så intresserad av att se YH som den stora konstnären. Han är 19 år, har skrivit något unikt efter att ha varit igenom ett helvete som han fortfarande verkar befinna sig i. Vad som händer efter detta är svårt att säga. Kanske skriver han mer, kanske ger han aldrig ut något igen. Men han är ju ingen ledare som vi ska följa.









 Jag fattar vad du menar, Ulf. Att hans person utanför dikten lite raserar förtroendet man får för personen i dikten.

Kl 12.52 – Ulf

Kraften, raseriet, verkligheten gör det svårt att hålla isär det här. Lättare när Knausgård går på Liljevalchs med barnvagnen. Konstigt nog för att det har vi alla gjort.











Kl 13.01 – Sofia

Jag tycker att det är en stor skillnad mellan YH och Knausgård eftersom den senare skrev som ett försök att vara helt transparent. YH verkar skriva som terapi. Att hela världen skulle få höra om hans erfarenheter tänkte han kanske inte lika mycket på. I varje fall inte vad följderna skulle bli. Knausgård var dessutom en etablerad författare sedan länge och kunde förbereda sig bättre.











Kl 13.13 – Ulf

YH:s värld är längre från vår värld. Då blir det kanske svårare att separera skrivarjaget från den riktigt personen (vad det nu är?!). Med KOK känner vi till hans liv på ett annat sätt, vi lever delar av det.

Kl 13.37 – Sofia

Det är mycket i YH:s texter som är svåra att relatera till för många. Både i hans barndom och i kriminaliteten. Även i det bundna livet, där han hela tiden måste förhålla sig till en sträng far och sträng Gud. KOK känns som en mysfarbror i jämförelse. Jag tänker att i KOK:s texter kan man se människan i det triviala livet men i YH:s texter kan de extrema situationerna förblinda en från att se det mänskliga.











Kl 13.47 – Lukas

Just det mänskliga skiner genom starkt i YH:s dikter. Hur han smyger iväg med lillebroderns nedkissade sänglakan och tvättar dem hos mamman (föräldrarna verkar vara skilda) för att pappan inte ska ge stryk, när lillebrodern kommer till anstalten och YH vet inte om han ska bjuda honom på ett bloss på jointen, eller kasta den åt helvete. Här skiner mänskligheten genom. Valen vi kan göra - det goda eller det onda. Om vi väljer att hoppas, eller väljer att ge upp. YH visar att han är en människa. Han gör både och genom boken. Den dualiteten är universell. Den kan jag verkligen relatera till. Det är starkt att han kan tala för flera. Det är stor poesi.











Kl 13.52 – Sofia


Jo, så tycker jag också. Men allt det smärtsamma och extrema kan göra att jag blir så bränd att jag inte kan ta in människan bakom händelserna. Det är nog en fråga om att läsa flera gånger så att chocken lägger sig.











Kl 13.54 – Lukas

På tal om att läsa flera gånger. Har ni börjat läsa den på svenska? Jag är inte imponerad. Jag kommer inte ifrån YH:s taktfasta rytm. Har man hört honom läsa sina dikter på danska så blir detta platt. Han bygger sitt kaos på melodi. Men på svenska hör jag inte Det,








.

Kl 14.47 – Sofia

Jag har nästan bara läst på svenska. Nej, inte så mycket rytm här inte.











Onsdag 5 mars

Kl 12.19 – Lukas

Jag har läst den på svenska nu. Känner mig mest tom. Det var ett språkligt antiklimax. Det ekar bara tomt för mig. Jag hör bara ilskan, ser bara versalerna. Som samtidsdokument är det intakt. Men som poesi tappar det all fart, melodin tonar bort och färgerna bleknar. Jag tröttnar.











Torsdag 6 mars

Kl 11.39 – Sofia

Vissa rader funkar fint på svenska dock. Jag kan tycka om YH även när han är lågmäld.







Kl 11.49 – Ulf

DIG DIN BEDSTEFAR HAN HAVDE EN OLIVENTRÆE

OG MIG MIN BEDSTEFAR HAN HAVDE EN OLIVENTRÆE

MEN SÅ DIN BEDSTEFAR FANDT EN FLYGTNINGELEJR

OG SÅ MIN BEDSTEFAR FANDT EN FLYGTNINGELEJR

SÅ DIN FAR BLEV FÖDT I FLYGTNINGELEJR

OG SÅ MIN FAR BLEV FÖDT I FLYGTNINGELEJR

SÅ DIN FAR FLYGTER FRA FLYGTNINGLEJER

OG SÅ MIN FAR FLYGTER FRA FLYGTNINGLEJER

OG SÅ VORES FÆDRE DE FORVANDLER

DANSKE BLOKKE TILL FLYGTININGLEJR


Boken är ju så jävla spretig. Allt finns i den. Men raderna ovan tycker jag sammanfattar det jag vill ta med mig ut från läsningen. Gränslöshet och så oerhört fast i något på samma gång. Inte hemma någonstans. Europa våren 2014. YH delar med sig och lämnar ut sig på ett sätt som de flesta av oss inte ens skulle drömma om. Vi får inte bara glänta på dörren till en värld vi vet lite eller inget om. Vi kastats igenom dörren vare sig vi vill eller ej. Hamnar mitt i rummet. Där finns förtjänsten, inte hur det påverkar integrationsdebatten eller inte. I Danmark eller Sverige. För det gör den genom att vi pratar om den.











Fredag 7 mars

Kl 11.09 – Lukas

När YH ställer sig i korsningen mellan det gamla och nya, mellan förtryck och frihet, och tolkar och förklarar, då blir boken det portalverk som jag hoppades att det skulle bli. På kort sikt kommer boken att uppfattas som en infektion, en hävstång för mörka krafter i Sverige som kan säga ”vad var det vi sa”. På lång sikt har vi fått kunskap som vi tidigare inte haft tillgång till. Det kommer leda någonstans. Vi står på en lite högre avsats nu för att kunna diskutera vidare. YH visar också poesi, när den är av hög litterär kvalité, kanske inte kan förändra världen, men åtminstone hur vi väljer att se på den.











Kl 14.08 – 
Sofi a

VÅGADE INTE TA DIN HAND

VÅGADE BARA NICKA NÄR DU SA

DIN MAMMA ÄR EN HORA

OCH MAMMA HAR FLYTT GÅR RUNT PÅ GATAN OCH FRYSER

MEDAN VI ÄTER FÅNGSTEN I SKRÄDDARSTÄLLNING

OCH DU SÄGER DU ÖNSKAR

ATT VI ALDRIG HADE FÖTTS


Det är mörkret som är värst, jag kommer inte förbi det. När jag läser undrar jag hur en människa kan gå igenom detta liv och fortfarande vara så mentalt frisk att han kan beskriva det. Han leder oss igenom mardrömmar och som läsare vill jag sträcka mig efter honom. Detta är litteratur som inte går att ha distans till. YH:s ord pressar sig rakt in i mig. Den vidriga, smutsiga utsattheten ner på detaljnivå förföljer mig som gravidillamående. I Danmark har debatten rasat om misslyckad integrationspolitik. Det finns också mycket samhällskritik i YH:s texter. Jag vet inte om det kommer att ge effekt i Sverige eftersom man här så enkelt kan hänvisa YH:s trauma dit man tycker att den hör hemma - på andra sidan sundet. Visst finns det mycket att säga om en invandrarpolitik som gör människor rotlösa och hopplösa. Och YH:s utsatthet blir större när han varken kan känna trygghet i sitt hem eller i sitt samhälle. Men det är den trasiga människan som har etsat sig fast i mig, den nattsvarta. Kanske finns det en solskenshistoria i YH:s framgångar och nyfunna gemenskap. Han har brutit sig ut och brutit sig in. Men det är smärtan som stannar kvar.