Samhällets tiggare
Det börjar bli ont om varma kalla fall för Köpenhamnspolisens cold case-avdelning Q, så i seriens femte del sätter danska krimförfattarsnillet Jussi Adler-Olsen bestämt ned foten i samtiden.
Lejonparten av nya boken ”Marcoeffekten” – i danskt original 2012 – handlar inte om olösta krimfall, buttercharmige kriminalinspektören Carl Mørck eller hans knasiga kollegor Assad och Rose på Avdelning Q, utan om ett aktuellt samhällsfenomen, eventuellt också ett problem som idag även angår Sverige. Hur tiggare reser norrut från södern i ett fritt Europa för att, så att säga, jobba.
Boktitelns Marco är just en sådan ung man, snarast en pojke, tillhörande en sydeuropeisk klan, vars barn tvingas tigga i Köpenhamn när de inte ägnar sig åt småstölder och ficktjuveri. Klanens överhuvud Zola är dock något mycket otäckare och rent livsfarligt.
Av olika skäl tvingas Marco bryta och fly från klanen, och får hela klanen efter sig. Jakten på Marco och hans liv på flykt upptar en (lite för) stor del av romanen, där Jussi Adler-Olsen vill knyta samman Afrika – biståndskorruption – och det så hyllade, fria Europa som blundar för alla problem förenat med illegal invandring. Och de barn som senare föds, växer upp och lever i Danmark, och Sverige, men helt vid sidan av samhället. Rättslösa.
”Marcoeffekten” är en mer uttalat samtidskritisk roman och mindre fokuserad på Carl Mørck et consortes och därför mindre rolig än svitens tidigare delar. Likväl är Jussi Adler-Olsen, som alltid, en alldeles förtrollande berättare.
