Annons
Kultur

Personligt och politiskt – alltid

Efter tv-nyheterna tar författare Astrid Flemberg-Alcalá en lugn kvällspromenad med sin hund i Ystad. Utanför den nedsläckta polisstationen ser hon en familj om sju personer. Så knyts världen samman, personligt och politiskt. Det här är Astrid Flemberg-Alcalás sista Lördagskrönika.
Kultur • Publicerad 8 juni 2013
Astrid Flemberg-Alcalá.
Astrid Flemberg-Alcalá.Foto: 

De sena nyheterna har egentligen inget nytt men jag blir sittande i soffhörnan som varje kväll. Man utvecklar sina vanor. Det är förortsupploppen och arbetslösheten och en moderat och en socialdemokrat som tvistar om hur många dagar Försvaret kan försvara oss om ryssen kommer. Och så Syrien förstås – hus utan väggar och blodiga bylten på bårar och tungt beväpnade män som jumpar mellan stenhögar och en kvinna i sjal som gråter och pekar och försöker förklara någonting som vi tv-tittare inte begriper eftersom textremsan faller bort. Nyhetsuppläsaren beklagar att översättningen fallerade men nu får vi i alla fall se hur vädret blir. Det verkar hyggligt med solar både här och där och sen får jag äntligen försöka maka mig upp ur soffhörnan så att hunden kommer ut på dagens sista kisspromenad.

Hunden är gammal, översatt till människoår nästan hundra. Dock fungerar synen som den ska, luktsinnet likaså. Men döv är den gamla labradordamen och besvärligt har hon med artros i tassarna. Ogärna går hon på asfalt eller stenbeläggning. Helst vill hon känna gräs under trampdynorna.

Annons

Vi bor vid en kulle. Uppe på kullen reser sig ett gammalt vackert tegeltorn omgivet av en minimal men välskött park med gräs och rabatter och höga bokar. Hunden och jag går runt tornet. Vi går mycket långsamt. Det händer att hunden får vittring på en katt eller en igelkott och då ökar hon takten. Men det är kort; strax återtar hon den sävliga lunken, stannar ibland, gäspar. Själv är jag i mina tankar. Knappt ens det förresten. Går ett varv runt tornet, sen ett till. Kopplad precis som hunden. Snart är den här dagen förbi. Inget särskilt har hänt.

Då dyker en ung man upp. ”Can you help?” Han pekar mot andra sidan gatan och entrén till det nästan nedsläckta polishuset. En liten klunga människor trycker där. Door is locked, säger den unge mannen. Ja förstås, så här dags. Men säkert finns någon jourhavande därinne.

”Can you help?”

Vi får ta oss nedför kullen, korsa gatan. Hunden ogillar detta brott mot rutinerna. Hon stretar emot, vill inte. Very old, förklarar jag för den unge mannen.

De är sju, en familj säkert. Endast den unge mannen förstår lite engelska. Syrien, svarar han på min fråga varifrån de kommer. Hur de hamnat här i sena kvällen? Så mycket förstår jag att det handlar om en lång, lång resa. Alla sju, från en äldre man till två småbarn, tittar oavvänt på mig. Som hade jag nyckeln, alla världens nycklar, i min hand. Porttelefonen knastrar och raspar och en håglös röst hörs: Polisen. Jag förklarar situationen, att jag står här med en syrisk familj som inte verkar ha någonstans att ta vägen och som behöver hjälp. Nytt knastrande och lång väntan. Kommer, hörs den trötta rösten.

Korridorerna därinne måste vara oändliga. Vi väntar och väntar och ler artigt mot varandra. Den äldre mannen lägger handen mot hjärtat och bugar. Slutligen öppnas dörren på glänt. Jaha? Jag upprepar att dessa människor behöver hjälp. ”Translator?” Det är den unge mannen som oroligt frågar. No translator. Polisen skakar på huvudet men sneglar mot mig. Jag var bara ute med hunden säger jag.

På så vis. Ja då har du gjort ditt.

Och vi lunkar hem i kvällsmörkret labradoren och jag. Hon får filmjölk och hundgodis, det är en ritual. Man utvecklar sina vanor. Och sen blir det natt och därpå en ny dag och i den lilla parken rör sig bara de vanliga hundägarna med sina skyddslingar och borta hos polisen går folk ut och in: mänskor som ska ordna pass för semestern eller anmäla försvunna hundar eller som rentav är kallade till förhör angående ett eller annat. Jag överväger att gå dit och fråga hur det gick för de sju. Men det är ju inte min sak, jag har gjort mitt. På kvällen visar tv de vanliga nyheterna och EU:s utrikesministrar diskuterar om rebellerna i Syrien ska ges vapen eller ej. Åsikterna går isär. Somligt talar för, annat emot.

Can you help?

Du har gjort ditt.

Den frågan och det konstaterandet. Personligt och politiskt och alltid, överallt. Och tankarna går liksom kopplade. I ring, i ring.

Sune Johannesson
Astrid Flemberg-Alcalá
Så här jobbar Trelleborgs Allehanda med journalistik. Uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons