Lars Thulin: Mellobubblan som vägrar spricka

Somliga hyllar Björkman när han avgått, och andra, jag nämner inga namn, kanske mera för att han avgått.

Samtidigt har General Björkman höjt ribban – och det gör det slentrianmässiga rynkandet på näsan lite mossigt. Visst, man kan reta ihjäl sig på att Melodifestivalen dominerar hela vintern, som en ständigt växande snöboll som krossar allt annat på sin väg genom Nöjessverige. Och nej, man kan inte tävla i musik. Det anser inte ens de som lever gott på att hängivet och ofta göra det.

Men det finns värden att värna. För Oscar Sundell, och många med honom, är grejen inte vem som vinner schlagerslaget; Grejen är ju grejen. Showen. Spektaklet. Glädjen i gestaltandet av drömmar, hur fåniga och klichéfyllda de än må vara. Bejakandet. Mötet mellan människor, och den därpå följande, ljudliga krasch som skvallrar om att även Tycke och Smak just mötts, bakom ratten på var sin monstertruck.

Det finns alltså de som kan se mellobidragen som konstverk; födda framför våra ögon inom ett strikt treminuters ramverk och packade med artisteri och glittrig ögonfägnad, garnerade med de audiella tårtor vi kallar tonartshöjningar.

Och, Gud hjälpe mig; de har en poäng. Tro nu bara inte att jag har blivit frälst. Men låt oss säga att jag smuttat på nattvardsvinet.

I Mellobubblan, denna rosaskimrande sagovärld av maxade känslor, finner nämligen en grupp ofta marginaliserade människor en eskapistisk frizon som det vore grymt att beröva dem. Där frodas en smått magisk gemenskap och, som Oscar Sundell uttrycker det, ”de normer som dagligen begränsar och slår undan benen på oss är reducerade till det minimala”.

Vuxna män har konfirmerat sig för mindre.

Själv ser jag inte Melodifestivalen som någon konstutställning, inte. Utan mera som en sån där tävling som teknologistudenter understundom ägnar sig åt: bygg en flotte av petflaskor och silvertejp. Eller kanske mjölkkartonger och klädnypor, vad vet jag, men bygg den stor, utse en stackars sate till testförare och kasta ut farkosten i ån.

Det är en övning där konstruktörerna får krama ur sig varenda droppe kreativitet, lek och blodigt allvar på samma gång. Bygg flotten vacker eller bygg den funktionell, eller smäll bara ihop något bindgalet och låt det bära eller brista. Och här, ta en flytväst.

Såna tävlingar kan visst vara kul att se på, och det kan vara nervpirrande att följa en överfart som tycks bygga på hoppet om att Moses ska dyka upp i vassen och dela på vattnet. Men oftare ändå tänker man ”tänkte de på allvar att den där skulle bära?”. Eller ”okej, hundsim är också en simstil”.

Nu låter jag hjärtlös, jag vet. Är man fostrad i att musik ska vara ärlig, äkta och formad av ett starkt personligt uttryck, inte framstansad på ett löpande band, så blir Mello aldrig din kopp te.

Men somliga av de där skapelserna – och nu pratar jag om både låtar och flottar – blir ändå så pass bra, så ärliga och från hjärtat att de berör oss, även om de tar in vatten i refrängen. För att häpnadsväckande många av oss människor bara inte kan låta bli att göra saker utan att ge det vårt absolut bästa. Även om vi bara hittar klädnypor och silvertejp i verktygslådan.

Så ibland, undantagsvis, föds ett slags konstverk. Vi kan i alla fall alltid kalla det performancekonst. Och det kan man inte bara fnysa åt. Det är faktiskt nästan värt respekt.

Men hallå – vem har satt paljetter på den här flytvästen?