Pauline Olsson Ghoreishi: Måste jag flytta till Stockholm för att lyckas?
Sedan jag debuterade med min roman ”Alejandro.” i april har jag åkt till Stockholm några gånger för möten med förlaget. Sist jag besökte huvudstaden var i augusti, för att gå på Bonniers årliga förlagsfest på Nedre Manilla.
Den anrika villan på Djurgården disponeras av familjen Bonnier och inrymmer Bonniers berömda porträttsamling, föreställandes svenska författare.
En stockholmscentrerad bokbransch
Nästan hälften av Sveriges verksamma författare bor i Stockholm, av de som är med i Författarförbundet. Samma resultat gäller för höstens bokdebutanter som presenteras i Svensk bokhandels katalog, enligt en rapport från Region Stockholm. Rapporten visar även att 90% av förlagen och 14 av 15 agenturer har sina kontor i Stockholm.
Jag var glad över att få åka på förlagsfest i Stockholm och träffa andra i branschen. Jag kom dit ensam och innan jag gick in i villan fick jag en namnlapp i siden att sätta på bröstet.
I entrén stod Bonnierfamiljen på rad och tog sina gäster i hand för att hälsa dem välkomna. Jag var nära att niga.
Överallt såg jag kända författare, journalister och kulturprofiler som minglade med varandra. I matsalen stod Peter Wolodarski och tog av buffén. På tallrikarna satt behållare i plast där man kunde sätta fast sitt vinglas, på det sättet hade man ena handen fri att skaka andras händer.
Jag frågade bokförläggaren Albert Bonnier var toaletten låg. Han var så trevlig och gick nästan in i badrummet tillsammans med mig när han berättade om dess historia: Där fanns Stockholms, eller var det Sveriges?, äldsta klosettskål. Det var i alla fall väldigt fint där inne med mörka trädetaljer.
När jag kom ut stod Björn Ranelid framför mig. ”Hallå!” sa han. ”Hallå!” sa jag, och allt kändes som en konstig dröm.
De på festen jag var bekant med sedan innan presenterade mig för andra. Jag har aldrig så många gånger på en kväll berättat vad min bok handlar om, det blev som en inövad ramsa. Alla var snälla och glada, några hade till och med läst min bok och många lovade att göra det.
”Veckan efter blev jag recenserad i DN, nästan ett halvår efter att boken kommit ut.”
Jag träffade en kulturjournalist på Dagens nyheter som frågade mig vilken recensent där som skrivit om min bok. När jag sa ”ingen” sa han förvånat ”va!?” och bad om ursäkt.
Det visade sig, sa han efter att ha kollat upp det, att min bok tilldelats en recensent i samband med att den kom ut. Men efter det visste han inte vad som hänt, varför det inte blivit något. ”Jag går och pratar med recensenten, hon är här. Håll min plats”, sa han och gick.
Veckan efter blev jag recenserad i DN, nästan ett halvår efter att boken kommit ut.
Senare på kvällen var vi några som gick vidare till Sturehof, på Stureplan. Där pratade jag med en kulturman. När jag berättat för honom om min bok och om mina författardrömmar tittade han på mig och sa, på bred stockholmska:
”Om jag får ge dig ett råd om hur du lyckas i branschen så är det att flytta till Stockholm. Det är här allt händer. Nu kommer till exempel jag att läsa din bok, här kan du träffa rätt personer och kontakter.”
Så när jag kom hem till Malmö igen tänkte jag: ”Shit. Måste jag flytta till Stockholm nu?”
Deckarförfattaren Linda Ståhl, uppvuxen i Höllviken, har bott i Stockholm i 25 år. Hon går på många av de litterära event som anordnas i huvudstaden.
– Jag tycker att författaryrket i sig är väldigt ensamt, och en del författare är också introverta. För min egen del så gillar jag att komma ut och träffa likasinnade i branschen, när det ges tillfälle.
Tror du att det kan gynna karriären att bo i Stockholm?
– Till syvende och sist måste du skriva ett bra manus som håller. Och då spelar det ingen roll om du är bra på att mingla och knyta kontakter, för det är sekundärt.
Löddeköpingebon Mattias Edvardsson, författaren bakom bland annat Netflix-succén ”En helt vanlig familj”, delar en liknande bild.
– Jag tror ändå på att manuset är det viktigaste. Det räcker inte att bara mingla runt och ha kontakter. Sen är det onekligen så att det kan skapa vissa genvägar och fördelar, men jag tror ändå inte att det har betydelse i slutändan.
Själv har han klarat sig bra utan viktiga kontakter och litterära mingel.
– När jag debuterade kände jag ingen annan som skrev överhuvudtaget. Så jag vill ju tro att man klarar sig gott utan den typen av nätverkande. I grund och botten tror jag inte på bilden av att man snackar sig till att bli författare för att man skapar kontakter. Jag kanske är naiv, men jag hoppas det i alla fall.
Finns det fördelar med att inte bo i Stockholm som författare?
– En fördel är att man slipper gå på alla releasefester och mingel, att man faktiskt med gott samvete kan tacka nej. Det är bland det värsta jag vet, att mingla. Och så tror jag att jag har lättare att skildra ett vanligt liv, för mitt liv är väldigt likt de flesta svenskars.
De fördelar som Linda Ståhl ser med att bo i Stockholm är mestadels praktiska, som att enklare kunna gå på möten med förlag eller agentur.
– Det är kul socialt att träffa författare och andra inom branschen. Men jag tror egentligen att man har väldigt mycket att vinna på att inte vara stationerad i Stockholm.
Linda Ståhl besöker Höllviken ofta, där har hon familj och vänner. Och där utspelar sig hennes deckarserie.
– När jag signerar i Höllvikens bokhandel har jag upplevt att det finns en lokalpatriotism. Det blir mer uppståndelse än vad det någonsin skulle kunna bli i Stockholm, där jag bara är en i mängden. Så jag tror att man har en mycket större fördel om man inte kommer från Stockholm.
Kanske behöver jag inte göra något så drastiskt som att flytta baserat på en enda stockholmares bild av sin stad.
Att inte bo i huvudstaden är opraktiskt ibland, tråkigt ibland, men jag är trots allt också väldigt nöjd med att kunna åka därifrån.
