Kulturministerns fångst: landkrabba från Zanzibar
Tillsammans med min dotter besöker jag Skansen-Akvariet. Vi tittar på ormar, krokodiler, råttor, fantastiska färgglada fiskar. De pyttesmå aporna tittar ut på oss genom plexiglaset. En tanke far genom mitt huvud – vad tycker egentligen Djurens Rätt om att hålla vilda djur instängda? Till allmän beskådan? Och kanske viktigare, vad tycker jag själv om det?
På kvällarna spelas min föreställning ”Världens lyckligaste kycklingar”, en pjäs om den svenska kycklingindustrin. Jag har uttalat mig i media, sagt att jag vill uppmärksamma kycklingarnas situation – och nu går jag här med min dotter. Jag pekar glatt på vilda djur som är satta bakom lås och bom, lyfter upp henne så att hon ska kunna se ordentligt. Nej. Jag vill inte tänka på att mitt besök här kanske skulle kunna kallas för dubbelmoral. Nej. Det vill jag verkligen inte tänka på. Jag vill ha en trevlig förmiddag på Akvariet tillsammans med min lilla flicka. Punkt slut.
Vi går vidare. En halvtrappa ner finns avdelningen med spindlarna. Jag är inte speciellt förtjust i spindlar, för att uttrycka det milt, och detsamma verkar gälla för min dotter. Vi ska precis lämna de instängda fågelspindlarna bakom oss när jag får syn på en skylt. Jag citerar ordagrant:
ZANZIBARKRABBA. Denna landkrabba hittades på en gräsmatta på Zanzibar av kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth och räddades därmed från att bli krabbstuvning. Den transporterades sedan inlindad i f.d. landshövning Ulf Adelsohns blåa badbyxor till Sverige och har nu funnit sig tillrätta här på Skansen-Akvariet.
Jag tittar in i terrariet och ja, där, i skuggan under en träbit sitter den, landkrabban från Zanzibar. Det är svårt för en lekman som jag att bedöma om den trivs eller inte, men så mycket kan jag säga, och det utan att ha besökt Zanzibar, att det verkar trevligare att framleva sina dagar på Zanzibar än i ett terrarium med en volym på max hundra liter.
Jag försöker se scenariot framför mig: Vår kulturminister Lena är på semester på Zanzibar tillsammans med sin make Ulf. En dag får hon syn på en krabba som, intet ont anande, springer omkring på gräsmattan utanför hotellet. ”Den måste jag rädda”, tänker den godhjärtade Lena. Med fara för liv och lem fångar Lena in krabban. Kanske blir hon till och med biten, men det är det värt, krabban måste till varje pris ”räddas”. ”Ulf”, ropar hon. ”Ulf! Hämta dina badbyxor!”. ”Va?!?!” svarar Ulf, som sitter och dricker sitt morgonkaffe medan hans modiga hustru räddar liv. ”Ta de blå! De ligger överst i resväskan! Skynda dig!”.
Ulf förstår ingenting, men av hustruns desperata ton inser han att det är mycket bråttom, han rusar iväg för att hämta sina blå reservbadbyxor och när han väl är framme vid sin hustrus sida förstår han till fullo allvaret i situationen. De äkta makarna hjälps åt att raskt linda in krabban i det kornblå nylonstycket. ”Denna krabba är från och med idag vårt ansvar”, säger Lena högtidligt. Ulf nickar, men känner sig ändå lite tveksam inför detta plötsliga krabbföräldraskap, och säger försiktigt: ”Men... Lena... Är det inte bättre att vi lämnar den till Jonas?”. ”Jonas? Vilken Jonas? Wahlström?”. Ulf hummar jakande till svar och fortsätter: ”Har vi tur kommer Jonas att sätta upp en liten putslustig skylt, som visar vilka självuppoffrande människor vi är.” Lena funderar ett slag. ”Ja... det kan du ha rätt i... Det här kanske kan ge röster till partiet... Det kanske rentav kan öka mina chanser att få sitta kvar i regeringen under nästa mandatperiod...”.
Sagt och gjort. Lena och Ulf tar med sig sin lilla krabat på flyget hem till Sverige. Det är kanske inte helt lagligt, med all säkerhet inte alls i överensstämmelse med Jordbruksverkets bestämmelser om införsel av vattenlevande prydnadsdjur, men vad gör det? Lite civil olydnad har ingen dött av (eller, jo, det har ganska många dött av). Lena och Ulf handlar för en god sak. Låter ändamålet helga medlen.
Nu raljerar jag. Visst gör jag det. Frågan är med vilken rätt jag gör det? Är jag kanske själv en lika god kålsupare som Lena och Ulf, där jag nu står öga mot öga med krabban, som hade oturen att stöta på vår kulturminister på en gräsmatta på Zanzibar.
